TRO, HOPP OCH SVEK

Jan 11th, 2012 | By | Category: 2012-01 jan, Recension

Omslag till Tro hopp och svekAv Inger Bermar
Books-on-Demand (www.books-on-demand.com) 2011
ISBN 978-91-7465-306-9, 274 sid

Under den tid jag bott i Skåne har den vackra och fredliga staden Malmö omvandlats till något som liknar Chicago under förbudstiden. Dagens Skånskan skriver om “Malmömorden” och har på förstasidan den feta rubriken “ÄNNU ETT DÖDSSKOTT”. Och det berättas att “Med anledning av den senaste tidens många mord tillsätter Malmöpolisen nu en särskild kommission”.

Under femton år jobbade jag på ett förlag i centrala Malmö och kände mig aldrig hotad. I den utsatta invandrarstadsdelen Rosengård har jag undervisat på två skolor och tyckt bra om både elever och lärare. Som ung konstvetenskapare var jag med om att göra en studie i det nyanlagda Rosengård och jag minns de förhoppningar som fanns där.

Man kan undra vad det är som hänt. Hur kunde det bli så här?

Inger BermarI sin roman Tro, hopp och svek beskriver författarinnan Inger Bermardet Malmö som var en gång. Det är sextiotal och folkhemmet råder:

“Kaj ger Ingegärd en snabb kyss på hennes kind innan han tvättar sina händer och torkar dem på handduken som hänger under hyllan tillsammans med paradhandduken som Ingegärd har broderat med små, små korsstygn med både rosor och liljekonvaljer. Ingegärd blir efter ett helt års äktenskap fortfarande lite generad när Kaj så där utan vidare kysser henne när han kommer hem från sitt arbete. Hon föser därför honom ifrån sig, men med en lycklig glimt i sina ögon.

Kaj blir aldrig riktigt ren om sina händer, hur mycket han än skrubbar dem med nagelborsten. Naglarna ser lika smutsiga och svarta ut efteråt ändå. Det beror på hans arbete med beck och tråd. Innan de båda sätter sig till bords tar Ingegärd av sig sitt förkläde som hon alltid har på sig under matlagningen och städningen.

Förklädet hänger hon snyggt och prydligt upp under paradhandduken. Det är under de kalla och mörka vinterkvällarna som hon broderat den. Avigsidan är nästan lika jämn som framsidan.

‘Sätt dig nu och ät innan maten kallnar’, säger Ingegärd till sin man med kärlek i rösten och blicken.”

Precis så var Sverige – och Malmö – en gång i tiden. Människor jobbade och slet, försökte sköta sig och vara förnöjsamma. Gilla gång skrev geniet Lars Ahlin 1958. Om den har sagts att den behandla kärlek och vardag ur ett metafysiskt perspektiv.

Något sådant skulle man kanske också kunna säga om Tro, hopp och svek, men det är att vara för högtidligt eftersom Inger Bermar skriver enkelt, chosefritt och lättbegripligt.

“Ingegärd tar av sig förklädet. Allt är som det brukar, allt går sin vanliga, gilla gång.”

Under nu ganska många år har jag följt Inger Bermars författarskap i en hel rad vardagliga, böcker om mycket vanliga människor och deras föga sensationella liv. Hon har inte blivit etablerad och berömd. Böckerna har hon varit tvungen ge ut på “eget förlag” (Books-on-Demand, tel 0498-213360) och de har inte så ofta anmälts utom av mig.

Som jag sitter i juryer och recenserar både i press och på nätet har jag mycket att jämföra med. Och nog tycker jag det är synd att de flesta läsarna sätter i sig färdigtuggad tämligen smaklös mat som det görs ganska ogenerad reklam för i stora tidningar, radio och statsägd teve. Det handlar om pengar, pengar och åter pengar.

Författare gör sig berömda i tevesoffor och lekprogram. Sedan skriver de så som de blir ombedda att skriva och deras fettbildande amerikanska hamburgare slukas av mängder med konsumenter, medan knappt någon hittar till hemmagjorda knäckemackor med kalvstek och ättiksgurka.

Inger Bermar redogör samvetsgrant och noga för den miljö där mormor levde. Man får på ett opretentiöst språk lära känna människor som är lika andra människor. Läsaren ges plats att tänka själv, jämföra livet då med livet nu, älska, ömka och förbanna bokpersonerna.

I mycket handlar det om kvinnor som kämpar för barn och män. Männen knegar oftast på med sina enkla jobb men ibland tappar de greppet om tillvaron. Billigt hembränt och fylleviljelösa kvinnor får då ersätta “Tanten” där hemma och hennes stekta korv, kaffe och “predikningar”. I Bibeln står det vackert om Tro, Hopp och Kärlek men i Livet kan det istället bli Tro, Hopp och – Svek.

Man bor i trånga lägenheter och har dasset nere på gården bland råttor, stank och i stränga vinternätters iskyla. Men med finaste servisen framdukad på bästa duken och kaffe i ärvda koppar och bakade kakor på mammas bästa fat, håller man fest och stöttar varandra. Det är varmt och kärleksfullt och man pysslar om den lilla, snälla hunden.

Samtidigt kommer nya tider. Vi som läser nu vet att det underverk första egna bilen var, är början till jättetrafik, olycksstatistik och miljöförstöring. Första utlandsresan är inledning till en värld som öppnar sig på gott och ont. Och det nya Rosengårdsområdet som växer fram med moderna och fina lägenheter där allt blänker så grant, blir ett getto där kriminalitet frodas och mord hör till vardagen.

Det står inte så men man tänker så, när man läser denna ypperliga bok om ett Sverige som fanns en gång, om människor som ärligt försökte lämna oss ett bra samhälle som arv. När den snälla lilla hunden dog, grät jag och det gjorde jag när jag kände hur mycket jag kommit att älska bokens personer och hur fel allt blivit sedan de gick bort.

JEAN BOLINDER

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22