THIRTEEN STEPS DOWN

Sep 11th, 2009 | By | Category: 2005-4, Recension

By Ruth Rendell
Arrow books 2005

Hon har gjort det igen! Baronessan Rendoll of Babergh – Ruth Rendell i vardagslag – har i sin senaste bok tecknat ytterligare ett kusligt skickligt porträtt av en sjuk psykopatisk människas själsliv att lägga till i raden av tidigare minnesvärda skildringar, t.ex. av Eunice Parchman i Stenarna skola ropa.

Mix Cellini är en ung man som har ett fast jobb som reparatör i en firma som servar motionsredskap på olika gym. Hans tillvaro är en dans på slak lina, pendlande mellan det lite trist vardagliga och det abnormt känslokallt våldsamma. Han bor i ett numera nedgånget och förfallet patricierhus hos en hyrestant, Gwendolen Chawcer, som är lika nergången och förfallen och som ägnar dagen åt att än en gång läsa de gamla klassiska böcker i praktband som hon har i sitt bibliotek. Miljön är Notting Hill-stadsdelen i London, inte långt från den ökända och numera rivna förfallna bakgatan Rillington Place som först ändrade namn till Ruston Close innan rivningen och senare återuppbyggdes som Ruston Mews. I det nergångna området på Rillington Place bodde en gång i det eländiga huset nr 10 en av dessa ruggigt otäcka seriemördare i London, nämligen kvinnomördaren och nekrofilen John Reginald Christie. Mellan 1943 och 1953 – då han avrättades – tog han livet av sju kvinnor, bl.a. sin egen hustru, och gömde dem i sitt sunkna hus under golvplank, bakom väggar eller nedgrävda i den minimala trädgården. Polisen kom Christie på spåren genom att han lagade ett staket med ett lårben från ett av sina offer.

Mix hyser en sjukligt besatt beundran för ”Reggie” som han så familjärt kallar honom. Reggie spelar en viktig roll i händelserna kring Mix, trots att han varit avliden i över 50 år. Mix är lika besatt av den undersköna färgade fotomodellen Nerissa som han blev våldsamt förälskad i då han först såg henne. Hon figurerar ständigt i hans dagdrömmar och han följer efter henne vart hon än går. Han ser sig själv som skapelsens tiokrona och drömmer om att gifta sig med henne, trots att hon i verkligheten näppeligen skulle bry sig om den obetydlige, konditionssvage och lönnfete Mix. Vid sidan om huvudpersonen framstår personskildringen av Gwendolen som en träffsäker beskrivning av en åldrig människas ensamma levnad i sviterna av en vårdad uppfostran. Även tecknandet av föremålet för Mix heta låga fotomodellen Nerissas utveckling, som går från ytlighet till mognad, är genomtänkt. Härtill kommer ett händelseförlopp som aldrig tappar farten. Det som händer i det stora förfallna huset är så spökligt att håret reser sig på huvudet hos den mest kortklippte. Upplösningen är överraskande men trolig och enligt min mening måste man bara konstatera att detta är en av den 75-åriga författarinnans bästa hittills.

HANS G UGERUP



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22