Av Reginald Hill
HarperCollins 2010

Detta är inte ytterligare en volym i  serien om Dalziel  och Pascoe, men den som gillar de böckerna blir inte besvikna.

Hur ska man med ett rimligt antal ord bedöma en bok på dryga 500 sidor? Jag väljer att skala av allt utanverk för att bara redovisa huvudhandlingen.

Den berättar Hill inte kronologiskt utan vi får själva pussla ihop händelseförloppet. Man kan se berättelsen som en rysk  docka, där den ena episoden innehåller en annan. Det dyker ständigt upp nya avslöjanden.

Huvudpersonen, Wolf, växer upp på ett storgods, där hans far är skogvaktare, för att senare få högre befattningar. Som ung pojke förälskar han  sig  i Imo, godsägarens dotter. Så tas han om hand av en man från en hemlig underrättelsetjänst, tränas att arbeta för dem, samtidigt som han lär sig att uppträda i de fina salongerna, tjänar ihop en förmögenhet på affärer och  blir adlad för att återvända och gifta sig med Imo.

Allt rasar samman när polisen slår till, anklagar honom för ekonomiska brott och pedofili. Bevisen mot honom finns framför allt på hans datorer. Han döms till ett långt fängelsestraff. Efter några år får fängelset en ny psykiater, Alva. Hon intresserar sig för hans fall  och får honom att skriva ner sin version av vad  som hänt honom. Baserat på bl.a. hennes utlåtande blir han villkorligt fri.

Wolf  räknar ut att de personer han sett som sina vänner är de som med hjälp av falska bevis fått honom  på fall.

De drabbas av olyckor och jag började känna igen handlingen, när det avslöjas att Wolf bland sina böcker har ett välläst exemplar av ”Greven av Monte Christo”.  Redan före själva bokens början finns ett citat ur ”Greven”, som kunde ha väckt mina misstankar.

Andra litterära referenserr finns också. Personskildringen påminner  om Dickens, som också han citeras. Wolfs inskolning i agentlivet erinrar om Kim  i Kiplings roman.  Måhända finns det flera anspelningar på litterära förebilder, vilka jag i så fall missat.

Boken är full av stickspår som lyckligtvis inte för  läsaren vilse. Hill är en alltför rutinerad berättareför att han eller läsare ska tappa tråden.

Språket är levande. Fyndiga och roliga formuleringar är något vi känner igen från  böckerna om Dalziel och Pascoe. Alltså: slå dig ner i läsfåtöljen eller på en bekväm  ottoman, läs och njut av en spännande, välskriven  och under hållande roman!

BENGT HEURLIN