THE WALKING DEAD, VOLYM 17 FRUKTANS TID

Aug 21st, 2016 | By | Category: 2016-08 aug, Recension

Omslag till The walking dead 17 Fruktans tidAv Robert Kirkman och Joakim Palmkvist
Apart förlag AB, 2016
ISBN 9789187877179, 144 sidor

Sedan George Romero gjorde sin berömda svartvita zombiefilm Night of the Living Dead 1968 har de odöda fascinerat oss enormt. Dessa slöa, döda och hungriga monster som helt saknar mål och medvetande. Men som alla zombiefans vet så handlar det egentligen inte om zombierna, utan om hur de levande så snabbt vänder sig mot varandra när allt går åt pipan. Trots att det är så uppenbart att det enda som kan rädda människan är samarbete. Mänsklig dårskap botas inte av kriser, de förvärras av dem. I alla fall i zombiefilmer. Eftersom filmmediet bara är några timmar långt finns det inte tid att undersöka det mänskliga psyket tillräckligt utförligt. Istället fokuseras det i zombiefilmer oftast på blod och pangpang. Människovärdets förfall tas för givet för att spara tid.

The Walking Dead är den klassiska zombiehistorien, men skrivet som en serieföljetong där vi får följa den före detta sheriffen Rick Grimes och hans familj i ett Amerika där zombierna tagit över. Det klassiska finns där: blir man biten blir man en zombie, man dödar en zombie genom att förstöra hjärnan, civilisationen är dödsdömd och allt förfall gör folk till värre monster än zombierna.

Till skillnad från andra zombiemedier tar denna serie det lugnt och låter karaktärerna utvecklas i lugn och ro och anpassa sig till denna nya värld. I början var detta riktigt intressant. Rick vaknar på sjukhuset från en flera veckor lång koma efter att ha blivit skjuten på jobbet (lite klyshigt ja, men inte störande). Världen har redan hunnit kollapsa under zombietrycket och yrvaket måste Rick snabbt finns sig i att de flesta runt omkring betraktar honom som middag. Han ger sig iväg för att hitta svar och sin familj. Ganska snart hittar han båda, och allt därefter handlar om att hitta en sätt att överleva i denna nya, brutala värld. Folk tillkommer och dör som flugor. Människor som lika gärna kan vara ens framtida bästa vänner såsom fullkomliga galningar med egen arméer. Rick måste konstant slåss mot andra för att överleva.

Och det är på grund av detta jag tröttnade på serien. Så fort de hittar en liten, någorlunda säker plats att leva och utvecklas på så dyker det alltid upp någon sadist som ska mörda till sig mat eller vad de nu kan tänkas vilja ha. Det attackeras och planeras motattacker, avbrutet av någon enstaka attack från zombies som utgör en ganska liten risk trots allt. Sen börjar man om från början igen. Ricks gäng måste därefter börja om från början igen och leta en ny någorlunda säker plats att leva på. Det är tröttsamt helt enkelt. Till slut orkade jag inte bry mig om vad som händer utan började bläddra igenom storyn istället för att läsa den.

Folk är så knäppa och så sadistiska att det upplevs som lite väl långsökt trots den extrema miljön. Det pratas i överflöd, när folk inte slåss. Då detta upprepas så ofta så finns det ingen känsla av att storyn kan eller vill gå någonstans. Det finns uppenbarligen inget slut, lyckligt eller olyckligt, som väntar i någon framtida utgåva förutom att alla dör. Så varför ska man då intressera sig för de enskildas öden?

Tv-serien som följde serietidningens popularitet lider av samma problem, förutom att den har många fler våldsamma och blodiga zombieslag som också känns relativt ofarliga. Som ni redan förstått så tycker jag att The Walking Dead vid detta laget mest går på tomgång och kommer ingenvart. Vilket är synd för denna serie började väldigt starkt och blåste nytt liv i en ganska stagnerad berättarstil. Men i slutändan påminner detta om vilken annan standardzombiefilm som helst, med undantaget att det är mycket mycket … mycket mer utdraget.

JOHANNES GENBERGRobert Kirkman

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22