THE HEROIN DIARIES Spillror ur ett rockstjärneliv

Jun 9th, 2008 | By | Category: 2008-3, Recension

Nikki SixxAv Nikki Sixx (Frank Feranna) & Ian Gittins
Översatt av Erik Thompson
BTM Books 2008

Det här är avsett att varna för narkotiska (och andra) drogers härjningar med kropp och sinne. Med tanke på vilken yrkesgrupp som var mest förtjust i att ta narkotika är det mycket naturligt att det är en rockmusiker som publicerar sina dagboksanteckningar. Boken har sedan sammanställts av  en journalist i musikbranschen. Knarkaren heter Frank Feranna och när han spelade bas och var ledare i bandet Mötley Crüe kallade han sig Nikki Sixx. Journalisten heter Ian Gittins från London och han har skrivit om musik och populärkultur i femton år i olika publikationer på båda sidor om Atlanten.

Då bandet var som populärast fanns det ingen drog som Nikki Sixx undvek. Kokain och heroin var hans älskarinnor (det fanns mänskliga också) och när drogen verkade var allt toppen innan han försvann ner i ett träsk av paranoida vanföreställningar.

Jag har läst flera ”bekännelseböcker” där popmusiker berättar om sitt beroende. Alldeles säkert genomgår de ett helvete, men när helvetet förvandlas till bokstäver och redigerar ner till bokform tycks det genomgående finnas något som säger att knark är lite nyttigt i början av en musikerkarriär medan alla som inte sysslar med skalor och ackord gott kan hålla sig undan eftersom de inte är skapta för dessa sinnesutvidgningsmediciner.

Böcker av Nikki Sixx, Jenna Jameson och svenska Carolina Gynning glorifierar alltså knark och önskar visst påstå att det är fysikaliska skillnader mellan artister och alla lågt stående Svenssons.

I den här boken finns musikern Sixx/Ferannas dagboksanteckningar som i sina bästa stunder är poetiska, fast mest verkar de korkade och bisarra – som texter pläga bli när man skriver någonting på snusen. Roligare är då kommentarerna från Nikki själv samt en del kolleger, gamla flickvänner och managers.

I The Heroin Diaries berättas hur Nikki Sixx gick till botten men lyckades ta sig upp igen. Han föddes som Frank Feranna i Seattle och kom som 17-åring till Los Angeles. 1981 bildade han tillsammans vännen Tommy Lee gruppen Mötley Crüe och det är ett antal månader i den orkesterns liv som boken skildrar.

Bandet ansågs vara ett vilt rockband och det vildaste året tycks ha varit 1987 – det är då Sixx överdoserar och förklaras vara tekniskt död. Då är det bara två år sedan musikerkolleger i ett annat band lärt den paranoide och självmordsbenägne Sixx att bruka heroin.

Jag har en känsla av att jag skulle ha uppfattat boken som mer läsbar om den inte varit så fruktansvärt formgiven och illustrerad. Både designer och illustratör vill tydligen få läsaren att tro att de är lika påtända som huvudpersonen i boken.

Man blir snurrig och tappar bort sig i röran av underliga bokstäver och bilder. När man sen lyckas komma tillbaka till texten igen finner man underligt nog att den inte längre är lika intressant.

Märkligt!

JOHNNY ANDERSSON

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22