TERRORISTEN

Sep 25th, 2009 | By | Category: 2007-3, Recension

Av John Updike
Terrorist 2006
Översatt av Mats Hörmark
Forum 2007

För över 30 år sedan sjöng Peps en låt som hette Varför ble’ jag terrorist, va’ har gjort mej sån till sist? Ja, varför blir någon terrorist och spränger sig själv till döds, flyger in i en skyskrapa eller utlöser, mitt i torghandeln, en dynamitladdning som fästs runt kroppen?

John Updike ger sig på den besvärliga uppgiften att förklara varför unge Ahmad Ashmawy Mulloy i den fiktiva lilla staden New Prospect i New Jersey tar steget in på vägen som ska göra honom till terrorist i vissas ögon och hjälte och martyr i andras. Själv har han bara Paradiset för ögonen.

Ahmad är son till en irländsk-amerikansk mamma och en egyptisk pappa som lämnade USA och familjen när Ahmad bara var tre år gammal. Mamma gör sitt bästa, jobbar som sjuksköterska och ägnar sig åt sitt hobbymåleri och karlar med samma inlevelse.

Ahmad är amerikan, visst, men han är inte som andra tonåringar. Redan som elvaåring tar Ahmad steget in i islam och imamen Shaikh Rashid blir inte bara hans religiöse vägledare och tolkare av Koranen utan också en sorts fadersfigur. Ahmad klär sig i svarta stuprörsjeans och oklanderligt struken bländvit skjorta. I skolan är han en udda figur som inte bara grubblar på de religiösa spörsmålen utan samtidigt lever så nära Koranen som möjligt.

I Ahmads närhet finns dessutom Jorylee,en ung svart kvinna som står för den världsliga frestelsen, och en medelålders cynisk judisk syokonsulent, som sedermera kärar ner sig i Ahmads irländska mor. Updike porträtterar bifigurerna väl medan huvudpersonen Ahmad av någon anledning förblir en svårförstådd skugglik robot berättelsen igenom.

I dystra färger målar Updike upp ett amerikanskt samhälle som präglas av hysterisk konsumtion, framtidspessimism och leda. Ett samhälle som tagit avstånd från Gud.

Här ställer Ahmad sin yttre torftiga verklighet och dess pappfigurer mot den idealvärld av Guds paradis som Koranen förmedlar genom imamen. När Ahmad inför sitt uppdrag får frågan om han gör det av fri vilja svarar han:

– Ja, och utifrån mitt hat mot dem som hånar och trotsar Gud.

Det trots och det hån mot Gud som Ahmad upplever handlar om aversioner mot det kapitalistiska system som regerar USA och formar dess medborgare. Updike formulerar samhällskritiken väl. Han fyller sin bok med utdrag ur Koranen för att ytterligare förstärka bilden av varför unga muslimer kan tänkas bli terrorister. Hur mötet fundamentalistisk islam och kapitalism kan föda terrorism. Vackert så.

Men han undviker det vi dagligen ser på våra TV-nyheter: De muslimska och arabiska protester som reagerar  emot den växande amerikanska imperalismen. Det hat mot USA och Israel som föds i frustrationens Gaza eller nu i det ockuperade Bagdad.

Det jihad, heliga krig, som pågår i världen riktar sig i första hand inte emot den inhemska amerikanska kapitalismen och dess cyniska ogudaktighet. Det är ett världsomspännande krig som utkämpas där målet är att slå hårt och brutalt emot en regim som ensidigt utsett sig till världens beskyddare, som tar vad de vill ha. En amerikansk doktrin som formulerades av president Wilson 1913 då Filippinerna slutligen ockuperades:

– Vi har att befordra våra intressen. Andra länder måste gå åt sidan och inte försöka hejda oss.

Det är bland alla dessa som fösts åt sidan som grunden för det vi kallar världsterrorismen byggs upp.

De terrordåd som skett på amerikansk mark bortsett från 9/11 har inte heller haft unga amerikanska muslimer i huvudrollen. Oklahomabombaren Tim McVeigh var katolik och eleverna på Columbine High School som mördade tolv kamrater ägnade sig närmast åt hårdrock och asatro!

Politiskt blir det IG för John Updike som medvetet blundar för de amerikanska imperiedrömmarnas betydelse för den islamistiska terrorismens uppkomst.

Men de sista femton sidorna av Terroristen utgör i alla fall en hyfsad thriller.

PER ERIK TELL



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22