TEMA NEDSTIGNING Coniunctio 2011 Årsbok för analytisk psykologi och kultur

Mar 23rd, 2011 | By | Category: 2011-3 mars, Recension

Omslag till Coniunctio 2011Av Otto von Friesen (Red)
C G Jungstiftelsen i Sverige 2011

För någon tid sedan hörde en litteraturforskare av sig till mig. Han håller just på att skriva en svensk science fiction-översikt och avsåg att ta med min roman Grottan (1996) i den. Boken var en djupdykning i mitt eget just då ovanligt såriga psyke. I baksidestexten stod: “Grottan finns i vårt inre … ger en mångtydig världsbild där till och med Döden endast är porten till nya grottvindlingar”.

När jag nu läser svenska Jungstiftelsens årsbok Tema nedstigning Coniunctio 2011 (www.jungstiftelsen.se) med Otto von Friesen (bilden) som redaktör slår det mig  att denna Otto von Friesendjupdykning är ett slags raffinerad science fiction. C G Jung skrev: “Mörkrets gåvor är fulla av gåtor. För den som kan hålla fast vid gåtorna uppenbarar sig en väg. Underkasta dig gåtorna och det fullständigt obegripliga. Svindlande broar leder över evighetsdjupa avgrunder. Men låt gåtorna leda dig.”

Denna årsbok är som vanligt såväl rik som läsvärd. Murray Stein skriver on Jungs Röda Bok, som trots att Jung inte ville så, nu har publicerats. Det är en dialog med sin själ som Jung skrivit. Med stort mod stiger han ned i sitt eget djup och uthärdar där sin osäkerhet i mörker och vilsenhet.

Margareta Maya Gustafsson menar det är en kungsväg till befrielse att sätta ord på oron, den skotske psykiatern Maurice Nicoll som var kamrat till Jung i Zürich och bl a skrev en av de första böckerna om Jungs drömtolkning, behandlar det svåra ämnet “Tro”.

Om det litterära nedstigningsmotivet och resan till det inre skriver professor emeritus David L Miller i en intressant essä: “Kristi två sandaler – nedstigningen i historien och till helvetet”. Den borde läsas av någon sciencefictionforskare – här finns underbara uppslag i mängd.

Gunilla Midbøe behandlar ett möte med Stina Hammar under rubriken “Att väva samman livet och döden”. Det rör bl a Stina Hammars son Henrik som 29 år gammal tog sitt liv. Att dö är verkligen att ge sig ut på en science-fictionresa. Vi ska alla göra det och ingen kan komma åter och berätta om hur det är.

Om färden in i döden handlar årsbokens klart mest intressanta bidrag: “Den sista resan inåt” –  en bildsvit av Lars-Göran “Manne” Mann. Redaktör Otto von Friesen hade skrivit en samling haiku-dikter: “Anno Haiku”. Då samlingen skulle utges, bad han vännen och grannen Lars-Göran Mann att han skulle illustrera boken.

Mann målade bilder på en tallrik och fotograferade dem. Sedan diskade han tallriken och började på nytt.

Boken utgavs och ett halvår därefter upptäcktes att konstnären hade en långt gången, obotlig cancer. Inför döden på sjukhuset kontemplerade han kring sina bilder. Han trodde att de representerade en omedveten visshet om denna sin sista resa i livet.

Resultatet är ett av de tyngst vägande vittnesmål om dödsresan jag mött. Den är i sanning arketypisk vilket jag kan känna, eftersom den ibland tangerar sådana förhållanden som är privata och personliga för mig.

Vid ett tillfälle i livet hade jag förlorat tre ankarfästen som varit viktiga för mig: Mitt förlag hade fått ekonomiska problem och kunde inte längre ge ut mig, jag hade sparkats från det jobb jag haft i femton år och jag hade halvt frivilligt slutat på tidningen jag skrev i.

Jag satt i fiskarhamnen Vettnet på Nordkoster och såg färjan lägga till vid kajen. Människor strömmade iland och jag tänkte: “Kanske är någon av dessa personer död …”

Tanken blev till boken Dödisgropen som kom 1990 och som av svenska folket i en vid och landsomfattande biblioteksomröstning valdes till bästa deckaren på svenska någonsin. Nu återser jag i Coniunctio det motiv som då dök upp i min hjärna. Under finns en haiku av Otto von Frisen:

Döden går i land
Han färdas inkognito
Tiden står stilla

Ett av mina barnbarn meddelade sin mor att han tänkte måla ett porträtt av Gud. Hans mor som gått ur kyrkan, sade en smula irriterad att ingen visste hur Gud ser ut. Barnbarnet svarade tryggt:

”Då får dom vetat nu då!”

Porträttet han målade, hänger nu vid hans mormors och morfars sängar. Det påminner starkt om en bild Lars-Göran Mann skapade till denna haiku av Otto von Friesen:

Hur målar man Gud
Kanske som en övergång
Det första steget

När man som jag fyllt 75 år är det naturligt att fundera över Döden och vad som händer när man tvingas ut på Den sista resan.

Jag har tidigare tyckt att den som berättat mest trovärdigt om det slutliga skymningslandet är Willy Granqvist i sin inför döden skrivna Natten som kom 1987. Men det jag nu upplever i Coniunctio 2011 känns ännu mera som en möjlig reseskildring. Den fyller mig med både bävan och förtröstan.

JEAN BOLINDER

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22