SVARTA SJÄLAR

Mar 12th, 2010 | By | Category: 2005-1, Recension

Av George P Pelecanos
Soul Circus 2003
Översatt av Leif Janzon
Natur och Kultur 2004

Pelecanos har kallats kultförfattare. Trots sin bakgrund som grekamerikan rör han sig i det svarta Washington DC med alla dess sociala problem, konflikten mellan svarta och vita, drogmissbruk, langarligor och ghettomentalitet.

Huvudpersoner är det omaka paret, den svarte f.d. polismannen Derek Strange och den vite irländaren Terry Quinn. Båda med sina ryggsäckar att släpa på.

I Svarta själar är Strange engagerad av försvaret för en maffiaboss som hotas av dödsstraff. Hans uppgift är att hitta en kvinna som kan vittna för gangsterns sak. Quinn letar efter en annan kvinna som sannolikt kidnappats och hålls drogad för att medverka i porrfilmer.

Framförallt Strange är en sympatisk figur. Quinn något för hetlevrad, inte minst för sin egen skull. Båda kör omkring i Washington, ägnar sig i irriterande övermåtta att lyssna på musik i bilradion, och försöker ganska illusionslöst uträtta något som de inte ens själva verkar veta vad det är.

Mina första reaktioner på boken kom redan efter ett fåtal sidor. Nu när den oerhört viktiga debatten om våldet mot kvinnor äntligen börjar föras på allvar av män, så handlar det som jag ser det om att komma till rätta med attityder. Pelecanos bok är i det här avseendet sett ett ymnighetshorn, en veritabel katalog, av nedsättande omdömen om kvinnor. Kanske anser Pelecanos att det krävs ett rått och smutsigt språk med en förnedrande kvinnobild i fokus för att ge en rättvis bild av bokens karaktärer. I så fall tycker jag att han är fullkomligt fel ute.

Det finns ingen anledning att fort löpande i olika målande beskrivningar kalla kvinnor för fittor. Sedan må stilen vara både hårdkokt och ”realistisk”. Men man orkar inte med hur mycket som hel st. Och Pelecanos uppnår näppeligen något högre syfte med sina utlåtanden. Till det skulle det krävas en mer sofistikerad humor eller ironi än vad han, och/eller översättaren Leif Janzon, lyckas åstadkomma.

Jag ropar inte på förbud – men tycker nog att förlaget borde tänka efter lite själv. Underhållning? Till vilket pris? Är det meningen att vi ska skratta? Jag gör det inte. Och jag hoppas att ingen annan gör det heller. Jag blir inte ens riktig upprörd, utan snarast uppgivet besviken. Detta stör i sådan utsträckning att jag helst skulle vilja göra en Sverker och placera boken direkt i tunnan.

I motsats till exempel Walter Mosley, lyckas Pelecanos inte heller förmedla varken humor eller värme i sin berättelse om Strange och Quinns eskapader i Washingtons sydöstra slum. Bara ytterligare förstärka bilden av ett elände och sprida attityder som vi redan har tillräckligt av. Mer av den varan behöver vi inte.

PER ERIK TELL



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22