SVARTA DIAMANTER

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-4, Recension

Elva berättelser om liv och död
Redigerad av okänd
AlfabetaAnamma 2004

Jag läser mycket noveller och tar inte ens med den beryktade tången i tjocka bästsäljare, som stjäl tid med ointressanta transportsträckor. Tarvligt av mig, men hittills har jag motstått en mobbande omgivnings sällsynt intensiva påtryckningar om att jag ”bara måste” läsa Da Vinci-koden. I stället har jag läst noveller av elva författarinnor, inbjudna att skriva något ”mörkt, spännande eller otäckt”. Det är nu så där lagom mörkt, sisådär spännande och egentligen inte väldigt otäckt heller, fast det beror kanske på vad man jämför med. Allt ska bedömas efter sina egna förutsättningar och de medverkande behärskar alla det språkliga hantverket.

Samlingens clou är Ninni Holmqvists Enhet, en alldeles utmärkt science fictionnovell av gammalt fint femtiotalsmärke, närmast en kameraövervakad dokussåpa med Owellska övertoner som handlar om social och biologisk ingenjörskonst i ett cyniskt samhälle kalkerat på vårt eget. Fasa och död i skräckkabinett är nästan en genre för sig och Katarina Mazettis genrenedslag i När fienden kommer står sig bra i konkurrensen. Stämningsladdade Varelser som aldrig glömmer av Inger Frimansson innehåller i förbifarten ett förmodat ”mordsätt” som dels känns bortslarvat (synd på rar ärta!) och dels påminner en smula om något jag läst hos William Faulkner i deckarsamlingen Springarspel. Vad kunde inte en Carr eller en Hoch ha gjort av det uppslaget!

Sav av Christina Claesson har jag läst två gånger utan att riktigt fatta vad den går ut på, men den är väldigt suggestiv och jag anser, att lika lite som ”jag måste begripa konst”, lika lite är jag tvungen att ”förstå vad jag läser”. Carina Burmans I vår stad är ett tappert försök att varva vardag och brott, men känns tyvärr rörig. Potatisnäsa av Cecilia Davidsson och När han äntligen kom var han trött av Inger Jalakas är båda formula à la skrivarkurs och väldigt förutsägbara. Helena Turstens Dödsynden bjuder inte heller på någon överraskning men har andra förtjänster, där den redovisar hur en pedofil frikyrkopastor skapar ett trauma och en mördare. Även Maria Küchens Den utvalda har en extra dimension. Mirja Unges Pianoeleven är en lagom obehaglig surrealistisk mainstreamare av det där slaget där folk bär sig konstigt åt utan att jag riktigt fattar varför. Jag antar att det är Unges avsikt och det är naturligtvis okej. Förlaget puffar för att flera av författarna är bland vårt lands bästa deckarförfattare, men några deckare handlar det inte om. Som brottsligast handlar det om kriminalnoveller som slutar med mord. Man kan inte nog uppmuntra att det ges ut novellantologier men för att avsluta med lite gnäll: varför alla dessa förbaskat tråkiga och intetsägande omslag som är på modet!

BERTIL FALK

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22