STYGGELSEN

Jan 26th, 2009 | By | Category: 2009-1, Recension

Omslag till Styggelsen

Av Amanda Hellberg
H:ström 2008

Det finns en viss skillnad mellan en skräckroman – förlaget H:ströms beteckning – vars avsikter är att skrämma läsaren och en våldsskildring i stil med de gore- eller splatterfilmer som för ett par decennier sedan blev så uppmärksammade. Amanda Hellbergs debutroman Styggelsen är mer av det senare.

Boken är uppdelad i två partier, en början som utspelar sig vid mitten av 1940-talet och en fortsättning cirka 40 år senare. Del ett är intressantast i beskrivningen av den synska tösen Singa som förs runt på marknader av hennes far. Hon avläser sin publik med en blandning av äkta magi och psykologi och lyckas få människor att tro att hon med hjälp av andeskådning kan locka fram deras avlidna släktingar eller döda kärlekspartners. Dessutom lyckas Hellberg förmedla känslan av marknadsplatser, så som jag upplevde en sådan på Kotorget i Hudiksvall vid ungefär samma tid. Där framträdde också starka karlar, fakirer, spåkärringar och andra märkliga personer.

Det är vad som händer sedan som blir svårare att ta till sig. En präst och hans syster rövar bort flickan för att kunna tjäna pengar på hennes övernaturliga gåvor. Hon sätts i bur, drogas och plågas samtidigt som hon utnyttjas, bland annat i ett incestuöst avsnitt, tills allt brister. Här beskrivs en sadistisk verksamhet på ett plågsamt sätt, men någon förklaring till grymheterna tycker jag mig inte hitta. Logiskt sett borde det elaka paret ha lyckats lika bra, om inte bättre, med mildare metoder.

Sedan kommer vi fram till senare tid och en annan berättarstil. Singa är död men börjar hemsöka den nya huvudpersonen, den lätt klärvojanta städerskan Maja Grå. Berättelsen blir plattare, kanske för att Hellberg misslyckas med att förklara varför Singa söker sig till Maja. ”Spöket” dyker upp när Maja städar socialförvaltningen och folktandvården, och det hör ju hemma i dramaturgins första kapitel – skräm på oväntade ställen, det är effektivare än i ett stormdrabbat månbelyst ruckel där trädgrenarnas grenar är som trevande fingrar. Fast särskilt skraj blir man inte, åtminstone inte jag.

amanda hellberg

I stället är det mellan ställena som försöker skrämmas som Amanda Hellberg visar sin begåvning. I dessa ”normala” avsnitt där den svenska vardagen, befolkad av helt vanliga människor, visar sig i all sin trivialitet blir romanen mycket läsvärd med klart fångade detaljer i väl berättade miljöer.

Men sammantaget verkar inte Styggelsens innehåll tillräckligt genomarbetat. Hellberg borde ha haft en strängare förlagsredaktör. Hon är värd det ty hon är en talang och sådana måste vårdas.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22