STOCKHOLMS SPÖKHUS

Sep 10th, 2009 | By | Category: 2006-2, Recension

Av Stig Linnell
Prisma 2005

På 800-talet skickades svartmunken Gideon ut från klostret Corbie i Amiens. Han skulle hjälpa sin ordensbroder Ansgar att kristna de vilda vikingarna långt upp i norr. En vårstorm sänkte skeppet och den stackars Gideon drunknade. Hans kropp flöt iland på en holme som kallades Kidskär. 400 år senare byggde några gråmunkar ett kloster här och ön kom att kallas Gråmunkeholmen.

Senare bytte ön åter namn och blev Riddarholmen i den expanderande storstaden Stockholm. På gråmunkarnas gamla kloster byggdes ett hus som blev Sveriges allra första riksdagshus och senare Kammarkollegiet. Adressen är Birger Jarls Torg 5 och där spökar gamle Gideon sedan mer än 100 år. Han är numera faktiskt Stockholms äldsta spöke! Senare har han fått så många efterföljare att de borde betala trängselavgift…

Om Gideon och hans otaliga olycksbröder och -systrar kan man läsa i Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen av Stig Linnell. Det är en fascinerande lektyr även för den som sällan eller aldrig besöker huvudstaden. Somliga av dessa spöken är dessutom gengångare efter berömda personer.

Harriet Bosse anses aldrig ha kommit över att hennes avskedsföreställning 3 maj 1943 blev misslyckad därför att en annan skådespelare inte dök upp. Istället för att hyllas efter sina fyrtio år på scenen, fick hon ta avsked utan minsta applåd – ett sådant öde! Inte konstigt att stackars Harriet vankar fram och åter på Dramaten. Där kan hon möta sin förre make August Strindberg som också spökar på teatern – särskilt när han tycker att man misshandlar någon av hans pjäser. Och hissen till den kungliga logen far då och då upp eller ner utan att någon åker med den. Salig Oskar II vilken ivrade för Dramaten men aldrig fick se den färdig, gissas vara den osynlige passageraren.

Boken om spökena i Stockholm är trevlig och spännande att läsa. Men som recensent måste jag fråga mig, hur pass historiskt riktig och pålitlig boken är. Spöken må man tro på eller inte tro på men hur är det med alla fakta runt dessa osaliga andeväsen?

Jag har gjort några stickprovsundersökningar som mestadels utfallit till bokens fördel. Som jag ägnat ett år av mitt liv åt att forska om Axel von Persens död 20 juni 1810 har jag nu noga granskat vad Linnell berättar om saken, von Fersen påstås gå igen som ett resultat av den hemska händelsen när han mördades av en folkhop då kronprins Karl Augusts lik fördes in i huvudstaden. Har någon haft anledning spöka, är det Axel von Fersen!

Linnell säger att Karl August var son till en österrikisk hertig. Nu var hans far Kristian-Fredrik, hertig av Slesvig-Holstein-Sönderborg-Augustenborg vilket svårligen kan kallas Österrike. Vidare säger författaren att det var en ”begravningsprocession” vilket också är fel – begravningen skedde cirka en månad senare. Inte så helt rätt alltså. Men det hindrar inte att jag tycker att skildringen i allmänhet håller måttet. Liksom i stort hela denna treviga bok, full av hemska spökhistorier. Den är väl illustrerad med bl.a. kartor som kan vägleda den på spökerier nyfikne. Något att ladda upp för under nattliga promenader i Stockholm – tyvärr finns det väl där om nätterna numera värre monster än spökena. Men det är ju en helt annan historia för att tala med Kipling…

JEAN BOLINDER

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22