STICK IVÄG, JACK Historien om Radio Nord, en älskad och oönskad station, och om ett annat Sverige

Sep 28th, 2016 | By | Category: 2016-09 sep, Recension

Omslag till Stick iväg, JackAv Jan Kotschak
Premium förlag, 2009
ISBN 978-91-89136-51-9, 424 sidor

Boken rymmer också en DVD med “Kortfilmen om radio Nord” (en info/PR-film som stationen spelade under sin aktiva tid), därtill kompletta Topp 20-listor och De 10-listor, personregister och massor med bildmaterial.

 Jag högg den direkt, Radio Nord-boken jag råkade se på bibblan, författad av den legendariske Jack Kotschaks (1915–1988) son Jan. Denne föddes 1952 och var alltså cirka 10 år då Radio Nord var i etern. Han besökte radiopiratskeppet tillsammans med fadern och har egna minnen av stationens verksamhet. Han har haft tillgång till lådvis med faderns efterlämnade papper, har mött gamla medarbetare och blev journalist som vuxen. Så detta är den slutgiltiga historien om Radio Nord.

Det trista, skadliga etermonopolet


Men låt oss börja från början. 1925 sände dåvarande Radiotjänst (nu Sveriges Radio; det gamla namnet har övertagits av Kirunabolaget som driver in den statliga TV-avgiften) sitt första program. Bolaget hade grundats av radiotillverkarna, TT och pressen och genom kraftig lobbyism fått statens monopol på etern. Tidningsutgivarna var livrädda för att förlora annonser om radion fick reklam, tappa läsare om den nya radion blev för underhållande och TT ville begränsa nyheterna så att nyhetsbyrån inte blev omkörd.

Denna otjänst har troligen varit till skada för Sverige. Landet hade blivit mycket öppnare, mer dynamiskt och både andligen och materiellt rikare om vi haft en fri eter med konkurrens. 
Den kvartsmesyr man skapade hade begränsad daglig sändningstid, bara en kanal, och blott tre nyhetssändningar om dagen. Eftersom det dumma folket med sin dåliga smak måste uppfostras blev programutbudet företrädesvis tråkiga föreläsningar, gudstjänster och klassiska stråkkvartetter. Medborgarna skulle uppfostras och Beethoven skulle köras ned i halsen. Bara enstaka program varje vecka var någon form av primitiv underhållning. Det var en enda timme grammofonmusik i veckan! En av skivorna mot timmens slut kunde möjligen vara “dunkande negermusik från Afrikas mörka djungler” – det vill säga jazz.

Denna ordning bestod i stort sett inom Sveriges Radio under 50-talet. Man hade visserligen startat P2, som sände skolradio och Mozart några få timmar om dagen. (Och TV hade kommit. Sverige var näst sist i Europa och det var bara 2–3 timmar program per dag, förutom onsdagar som var TV-lösa.)

Frisk finlandssvensk fläkt


In på scenen träder den flamboyante, finlandssvenske affärsmannen Jack Kotschak. Han var en tuff – slagits i både vinter- och fortsättningskrig – social, uppenbart begåvad snubbe som sysslat med lönsamma importaffärer (försåg oss bland annat med kulspetspennor när sådana var nya och exklusiva) och blev senare PR-chef på filmbolaget Svea Film – där han för övrigt charmade chefens dotter till giftermål. Han fick kontakt med den amerikanske radiostationsägaren Gordon McLendon, som var intresserad av att expandera i Europa, och en Bob Thompson som beskrivs som “superfixare”. McLendons station KLIF hade infört nya, innovativa radiogrepp och vunnit pris som USA:s bästa radiostation.

Enligt amerikanska antitrustregler fick McLendon inte skaffa fler stationer i USA. Men Europa låg ju öppet.
 I syd hade redan danska Radio Mercur startat, som sände till Köpenhamn och Själland från båten Cheeta i Öresund sedan 1958. Man utökade sedan med svenska program och snart avknoppades det som blev Radio Syd under legendaren Britt Wadners ledning (Radio Syd är värt egna böcker och sådana finns). Det var de första “piratradio”-stationerna i Europa. “Pirat” är en oegentlig benämning – stationerna var helt lagliga och sände från internationellt vatten.

Pingströrelsen under Lewi Petrus hade också en svensk station, radio IBRA som sände på kortvåg från Tanger i Afrika men det var mest religiösa program med dålig hörbarhet.

Bon Jour och amerikanska radioidéer


Stockholm och Mellansverige var en rejäl publik. McLendon och Kotschak räknade på det. Den svenska reklammarknaden var värd 600 miljoner per år (i 1950-talets valuta) och kunde man ta åt sig blott 2 procent av den fanns det bra pengar att tjäna. McLendon satsade pengarna, Kotschack skötte verksamheten och Thompson åkte över pölen ibland för att vara behjälplig. Man hittade en gammal tysk fraktskuta som byggdes om med radiomast studios, bandspelare, med mera och döpte den till Bon Jour. Under olika skeden hade radioskeppet andra namn, men Bon Jour är det mest kända. (Hon slutade sina dagar som engelskt radiopiratskepp för Radio Caroline och gick på grund och sjönk 1980 i hårt väder utanför Themsens flodmynning.)

Kotschack drog upp planerna som han (med sin PR-bakgrund) spred vitt och brett hösten 1959. Aftonbladet hade en stor artikel om kommande Radio Nord. Annonsörsföreningen verkade positiv. Han raggade medarbetare (Lennart Hyland fick ett bud, men ville ha fem garanterade årslöner, så det föll igenom), hyrde kontor på Kammakargatan och ordnade bolagskonstruktionen. Det svenska bolaget hette Reklam Radio, men ägdes av ett bolag i Lichtenstein som också ägde radiobåten, som registrerades i Nicaragua. Bland medarbetarna fick han bland andra Kaj Karlholm (sedermera TT-nyhetsuppläsare, “Mr TT”) och Sten Hedman (senare nöjes- och vimmelreporter).

Kotschack studerade hur KLIF gjorde för att vinna publik och annonsörer, och skrev egna kompendier kring hur Radio Nord skulle fungera. Han trodde inte att man kunde ta över alla amerikanska radioidéer rakt av, utan de måste anpassas till svenska förhållanden.

Socialdemokraterna var inte glada när de 1959 hörde att reklamradio skulle komma till Sverige. Med amerikanska kapitalister i bakgrunden också! Den trögtrista “folkrörelseradion” de skapat som skydde schlager, avskydde pop och uppfostrade med timtal med sövande föredrag var hotad.
 De regerade nu i ensamt majestät efter att ha blivit av med Bondeförbundet (nu Centerpartiet) i en koalition. Minst road var den gråaste gråsossen i form av kommunikationsminister Gösta Skoglund som tidigt gav sig den på att lägga alla krokben han kunde i vägen.

I början gick det dåligt för Radio Nord. Ombyggnaden av Bon Jour gick långsamt. Den svenska regeringen sökte hjälp hos den västtyska som med hjälp av en gammal nazistlag (!) hindrade import av sändarutrustning. Superfixaren Thompson lyckades fixa utrustning som installerades i Köpenhamn istället, tillsammans med den 38 meter höga sändarmasten.
 Man tänkte starta under julen 1961, men på väg till Stockholms skärgård (precis utanför dåvarande internationella territorialvattengräns, tre sjömil, cirka 5,7 km från land) hamnade man i en vinterstorm. Den höga masten hotade att välta och man fick överge fartyget. Bon Jour flöt fortfarande efter stormen så man reparerade och fixade och drog igång Radio Nord på riktigt i 8 mars 1961. (Även senare råkade Bon Jour ut för en svår storm. Man fortsatte dock sända medan man med skadad diesel långsamt tuffade mot nödhamnen i Sandhamn.)

Fram till att man tvingades stänga sista juni 1962, efter att Gösta Skoglund ljugit igenom en drakonisk piratradiostopplag (se mer nedan), hände bland annat följande…

Pop…populärt!

Det hade stått massor om Radio Nord i pressen, så stationen fick många lyssnare redan från början. Mellanvågsfrekvensen var 495 kHz, egentligen 498.2 KHz men radioskalorna var inte så fininställda så rattade man runt 495 hittade man frekvensen. Och mellanvåg når långt. Sändaren på 10 KWatt hördes bra från Gävle ned till Kalmar och långt in över Mellansverige.

Nöjes- och nyhetssidor andades en en icke avog nyfikenhet, medan nästan alla ledarsidor var djupt fientliga mot stationen. Det var som på 1920-talet: man ville skydda sina egna annonspengar och det var lätt att svansa efter det politiska etablissemanget anförda av (S). Men tidningen Expressen ställde, nästan ensam bland tidningarna, helt på Radio Nords sida.

Kotschack kände Expressens chefredaktör Carl-Adam Nycop som också var finlandssvensk (samt även finlandssvenske Allan Schulman, Hylands producent på SR; de träffades och dinerade och hade det kul, trots att de var “fiender” i etern).

Under första månaden hade Radio Nord inga nyhetssändningar. Det tog tid att dra igång sådant. Men sedan körde man igång med nyheter – varje timme. Bara någon minut med det viktigaste, men det var rappt och snabbt och väsensskilt från tröga SR. Nyheterna kom från avlyssning av BBC, Voice of America med flera och från dagstidningar som kom med morgonens dagliga “droppen” och för snabbisar via radiotelefon från huvudkontoret på Kammamargatan. (Senare stoppade Televerket på regeringens order, i strid med lagen, radiotelefonin. Då skaffade man radiotelexmaskiner som i smyg tankade ned nyhetsbyråernas material.) Radio Nord var bl a först med nyheterna om Juri Gagarins rymdflygning och invasionen i Grisbukten på Kuba.

I övrigt blev det mycket musik, förstås, men även andra program. Man hade ett kvinnomagasin för hemmafruar, tävlingar, korta föredrag (bland annat ett om rymden), till och med program med klassiskt musik, som vanligen sändes på söndagarna när SR hade högmässa. Litet seriöst för den som inte var religiös.

Störst var topplistorna. Man drog genast igång Topp 20, baserad på vykort lyssnarna skickade in där de angav sina tre favoriter. Elvis, Tommy Steele, Little Gerhard och andra rockare kunde nu för första gången höras ohämmat i svensk eter. Men där fick också Siw Malmkvist, Lill-Babs, Gunnar Wiklund och många andra mer schlagriga stjärnor också plats. Senare tillkom topplistan De 10, för enbart svenska artister.

Discjockeys till listprogrammen var namn som Larsan Söderlund, Gert Landin och Lennart Atterling, namn som snart kom på alla radiolyssnares läppar. Programmen spelades huvudsakligen in på Kammakargatan och banden sändes över med “droppen” ungefär kl 05 varje morgon. Det var en droppformad metallbehållare som flögs dit med ett litet privatplan, släpptes  i havet och fiskades upp av Bon Jours besättning. Bisarrt nog insisterade myndigheterna att innehållet i behållaren måste förtullas, men den pappersexcercisen sköttes snabbt på flygfältet. Bara två “doppar” tappades bort under Radio ords karriär. Därutöver hade man en fiskekutter som gjorde ett par turer i veckan, för att byta besättning och fylla på dieselolja, mat och andra förnödenheter.

Nyhetssändningarna gjordes ombord då de måste vara aktuella. Det hände att en del program sändes från fartyget också, och det var nödvändigt att ha full programkapacitet ombord ifall något krånglade.

Och så tillkom jinglar, där man var pionjärer och mycket kreativa, och reklamen, reklamen, som gjordes som “spots” från en sorts (pre-Philips) bandkassetter. I början var annonsförsäljningen dålig – första dagen fick Kotschack skänka en massa gratisreklam till kompisar, “så att det lät som reklamradio”. Westinghouse (köksutrustning m m) var en bra kund, och så småningom kom försäljningen igång.

En minut reklam kostade 300 kronor – multiplicera med ca 20 för att jämföra med dagens köpkraft – men vid många upprepningar kunde priset pressas till 200 kr/min. Reklamen var tydligen effektiv. Westinghouse ökade sin försäljning med 300 procent! Radio Nord nådde aldrig upp till målsättningen 1 miljon i omsättning per månad (vilket skulle motsvara 2 procent av annonsmarknaden) men man kunde så småningom uppvisa en måttlig men inte oföraktlig vinst. Enligt en månadsredovisning mot slutet hade radio Nord kostnader på cirka 275.000 kronor i månaden men intäkter på 375.000 kr. Det sägs att investerarna visserligen inte fick den avkastning de hoppats på men de bör ha gått ungefär jämnt ut, efter att de lyckats sälja den specialutrustade Bon Jour.

PR, jippon, twist, isblock


Kotschack var pigg på PR. Han fick en rad kändisar, allt från Evert Taube till Harry Brandelius att ställa upp i annonser för Radio Nord. Taube specialskrev till och med “Radio Nord-valsen” också känd som “Kärleken i rymden” (gå till http://redmp3.su/365437/evert-taube-karleken-i-rymden.html).

Radio Nord ordnade en rad tävlingar och jippon. Man ordnade en stor twist-tävling i en idrottslada. Man utsåg Miss Radio Nord. En tävling gick ut på att man ställde ut ett stort isblock på ett torg med en infrusen guldring. Sedan skulle lyssnarna gissa exakt när tillräckligt av isens smält för att ringen skulle bli fri. Men polisen trakasserade och tvingade stationen att hela tiden flytta på isblocket. (Säkert på order av stadens Överståthållare – den tidens landshövding – med försänkningar i radionordhatarregeringen.) Företaget Guldfynd som sponsrade guldringstävlingen såg sin försäljning öka med 40 procent. Tävlingar kunde få upp till 63.000 svar! Radio Nord tvingades anställa extra folk för att sprätta kuvert och läsa vykort. (Som mest arbetade drygt 50 personer för stationen.)

Radio Nord började slå igenom rejält. Man beställde lyssnarundersökningar som visade att man inom sitt lyssnarområde hade 1/3 av lyssnarna slölyssnarvardagar. Men under helgkvällar då man körde sina populära program hade man upp till 75 procent av de radiotörstande svenskar som satt vid högtalarna. 
Men så kunde det inte få fortsätta!

Jag tror att Herr Kotschack var för vidlyftig med PR och gick ut för tidigt med PR för Radio Nord. Det gav etermonopolets beskyddare tid att mobilisera och steg för steg vidta motåtgärder.

Han gick ut med planerna 1959, nästan två år innan stationen var igång! Under den tiden hann det hända en massa intrigerande bakom kulisserna. Om Kotschack väntat tills stationen de facto börjat sända, skulle han förmodligen ha kunnat sända två år längre än de blott 16 månader som nu blev fallet. Och då hade statens idiotstopp för Radio Nord hamnat mitt i nästa valrörelse! Eftersom Radio Nord faktiskt var populär hade det blivit en betydande börda för sossarna i valet att förklara varför man ville förbjuda den.

Jack Kotschack var naiv som inte förstod socialisters motvilja mot marknader med konkurrens och han vars tidsotaktisk i planeringen.
 Bland annat detta var vad politikerna (läs: sossarna) gjorde:

  • Så fort man hörde om planerna på Radio Nord lobbade man för (med hjälp av Danmark, som hade sin Radio Mercur) för ändringar i de internationella radiofördragen mot “olagliga” sändningar från internationellt vatten, Man fick igenom det också på den internationella radiokonferensen 1959.
  • Statliga SR avlyssnade förstås Radio Nord, och skrev långa programrapporter som gick till regeringen.
  • Vad mer är, Televerket avlyssnade “olagligen” (brott mot telehemligheten) Radio Nords radiotelefoni ut till Bon Jour, och sände sina rapporter till regeringen.
  • Sedan stängde man på order av regeringen stationens radiotelefonilänk (vilket sannolikt var olagligt också). (Tekniker på Bon Jour hittade på ett smart system för att kontakta land. Man spelade in muntliga info i låg hastighet och sände dem i hög hastighet under någon minut – det lät som Hacke Hackspett! –klockan 4 på morgonen då det ändå var lågt lyssnartal.)
  • Regeringen ägnade sig uppenbarligen också åt att försöka skrämma bort annonsörer. Annonsföreningens positivitet till radioreklam byttes till avståndstagande. Företag ville inte mista viktiga statliga kunder. Ett exempel är att ett amerikanskt cigarettmärke beställde annonstid, men strax innan fick man avboka och förklarade uttryckligen: Vi har fått veta att om vi köper annonstid hos Radio Nord kommer statliga Tobaksmonopolet AB (som hade distributionsmonopol) inte att distribuera våra produkter…
  • Tidningarna (varav många var S-färgade) vägrade förstås ta in Radio Nords annonser och tablåer eller skivtopplistor. Radio/skivhandlarna satte dock villigt upp veckans topplista viket gynnade skivförsäljningen. Och buzzet kring stationen var så stort att reportrar gärna skrev artiklar.
  • Regeringen kontaktade Nicaragua för att försöka få Bon Jour avregistrerat. Efter hårda diplomatiska påtryckningar lyckades det, men då bytte man bara flaggstat till Panama …
  • Mest vittgående effekt blev det av att i panik förändra Sveriges Radio. Man sköt till pengar – av radions egna licenspengar, det överskott staten tog, som nu delvis gick tillbaka – för att starta Melodiradion och P3 och det var då Svensktoppen också startade, som direkt svar på Radio Nords listor. Allt för att försöka vinna tillbaka publiken till monopolet.
  • Man tänkte sig att stänga stationen med det tekniska svepskälet att Radio Nord störde andra stationer. En radiostation i Lyon, Frankrike, låg på näraliggande frekvens, och även om de nästan aldrig störde varandra. Då ”beställde” utrikesministeriet ett telegram där lyonstationen påstod att den stördes.
  • Man lobbade i Nordiska rådet för att anta reglering mot Radio Nords verksamhet.
  • När inget hjälpte snabbutredde man “Lagen om förbud i vissa fall mot rundradiosändningar på öppna havet m m” och förelade den riksdagen. Där hade man förstås stöd från kommunisterna som var emot kapitalistisk trams, men också från före detta Bondeförbundet.

I riksdagsdebatten våren 1962 var dåvarande Högerpartiet (nu Moderaterna) och Folkpartiet (nu Liberalerna) emot lagförslaget och argumenterade passionerat. Kommunikationsminister Gösta Skoglunds argument var bisarra och ohederliga: han påstod att lagförslaget var påbjudet av Sveriges skyldigheter att inte tillåta verksamhet som störde andra stationer – störningar som i stort inte fanns. Och det var från Sverige det på konferensen 1959 detta påbud lanserats – det var bara en “skyldighet” vi pålagt oss själva. Att det handlade om att försvara Sveriges Radios monopol handlade det inte alls om, försäkrade han …

Oppositionen undrade dock: Om det är så väldigt bra med ett enda radiobolag, skulle det inte räcka med att vi hade en enda tidning också…?

Slutet, och Sverige förlorade


Naturligtvis gick lagen igenom, och det var en olycka för Sverige. Radio Nord stängde sändaren sista juni 1963.

Det var en olycka för gamla Svedala. Liksom tryckpressen var 1800-talets vägledare blev etern 1900-talets främsta infokälla. Att låta en enda aktör ha monopol över en så viktig resurs är förödande. Det leder till ensidighet och enfald, och är förstås drömmen för dem som sjunger likformighetens lov. Via det viktigaste mediet kan man predika och styra och ställa. Men konkurrens får vi dynamik, en levande debatt, många olika idéer och uttryck som kan brytas mot varandra.

Betänk bara hur Sveriges Radio skuffade undan all ny, populär musik – rocken och popen. Det var Radio Nord som “tvingade” trögskallarna att starta melodiradio, listprogram och “Opp o poppa” där The Beatles bara något år efter Radio Nord gjorde succé. Dagens svenska så kallade popunder skulle ha frusit inne om inte Radio Nord murbräckat upp dörrarna.

Jack Rotschack fortsatte med sin tidigare importverksamhet (bland annat blev han agent för biltvättsautomater) och försökte steppa in i filmbranschen. Han hängde på filmfestivalen i Cannes varje år (där många kände honom). Och han var tydligen inblandad i produktionen av Jerry Lewis beryktade film Dagen då clownen grät, som spelades in i Sverige. Det var en mörk komedi om en clown som roade barnen i nazismens koncentrationsläger, men mr Lewis tyckte den blev så misslyckad att han tog den färdiga filmen – som han helt bekostat – och låste in den. Han har svurit på att den aldrig skall få visas. Kotschack hade ett finger med i mycket – i denna berömda film också.

Han avled 1988 i sviterna av en neurologisk sjukdom (boken ger få detaljer).
Men då hade han i alla fall ha hunnit uppleva hur hans idéer om frihet i etern slagit igenom.
 Det blev hans själslige efterträdare Jan Stenbeck som slutligen fick monopolet på fall, när han 1987 startade TV3 – inte från en båt i skärgården, utan från London och via satelliter.

När Radio Nord stängde, blev den sista låten Monica Zetterlunds insjungning:
”Stick iväg, Jack…”
 Jag skulle vilja säga: Kom tillbaka, Jack, allt är förlåtet!

AHRVID ENGHOLM
(Jag har alltid varit intresserad av mediehistoria, både press och eter. Och 1981 var jag inblandad i närradion, stationerna/programmen “Radio Futura” och sedan “Radio Sigma TC”. Senare verkade jag litet i utkanten av Svenska Rymdrörelsens “Rymdradion”. Jag har också medarbetat i Sveriges Radio och även i deras utlandsprogram. Radion är mig inte obekant.)

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22