Av Karin Brunk Holmqvist
Kabusa Böcker 2010

Ämnesval och baksidestext för tankarna till Signe Björnberg alias Sigge Stark (som inte alls var en så usel författare som dåtidens kulturskribenter påstod). Hon skrev då och då om förtryckta hemmadöttrar, gärna konstnärligt lagda, med en dröm om ett bättre och jämlikare liv. En sådan kvinna är också Karin Brunk Holmqvists huvudperson, den 34-åriga Erna, en okysst kvinna med en sträng far och en ängsligt trevande mor.

Det här är en roman som första gången dök upp 1999 och nu har bearbetats innan den återutgivits av Kabusa. 60-plussaren Brunk Holmqvist är en av dessa författare som sällan eller aldrig recenseras i den press som anser sig vara tongivande men som ändå säljer massvis med böcker. Romanen Potensgivarna har till exempel tryckts i 17 upplagor och nått en försäljning på drygt 100.000 exemplar. Det låter som trolleri och en långsökt förklaring till detta kan vara att den skånska författaren redan som sexåring började assistera sin far trollkarlen innan hon själv övertog taktpinnen, det vill säga trollstaven.

Stenhimlen är en roman med ömsint sentimentala inslag. Den utspelas i Ernas hemtrakter Kivik dit en keramiker från Stockholm flyttar i hopp om att på Österlen utvecklas som konstnär. Tycke uppstår mellan dem och de bestämmer sig för att testa sanningshalten i den sägen som menar att om man älskar i månens sken i Kungagravens gravgång i Kivik kommer man alltid att leva samman i fortsättningen. Boktiteln kommer av den gamla sägnens löfte att om ett par älskar ”i gravgången under fullmåne lär stenarna lyfta sig och bilda en stenhimmel och sedan varar kärleken för alltid.”

Det hjälper också denna gång. Ernas föräldrar accepterar till sist 08-an som svärson.

Det låter lite knäppt och alls icke 2000-tal. Men accepterar man storyns upplägg och sjunker in i berättelsen läser man vidare och gläds åt parets happy ending.

HELDA LINDH

Karin Brunk Holmqvist. Foto Peter Carlsson