STALINS PRICKSKYTT – Memoarer

Dec 26th, 2019 | By | Category: 2019-12 dec, Recension

Omslag till Stalins prickskyttAv Ljudmila Pavlitjenko
Ja – snajper
Förord Lars Gyllenhaal
Översättning Hans Dalén
Historiska media, 2019
ISBN 9789175459103, inbunden, 300 sidor

Podemos-publiceringPartiledaren för Spanska vänsterpartiet Podemos publicerade nyligen en bild på en kvinnlig sovjetisk prickskytt (den 16 december 2019). Pablo Iglesias lämnade bilden okommenterad. Det blev förstås en mängd spekulationer på sociala medier; Vad vill han säga med bilden? Ville han hota någon? Var det inte en bild av den berömda Ljudmila Pavlitjenko? Tog han fel bild?

Prickskytten och Sovjetunionens hjälte Ljudmila Pavlitjenko är ständigt aktuell och världsberömd trots att hon gick bort 1974. För att förstå hennes roll i andra världskriget och hennes berömmelse bör man läsa denna nyutgivna bok med hennes memoarer. Gissningsvis skrevs de i slutet av 50-talet och gavs ut på 60-talet. På ryska heter boken ganska anspråkslöst: ”Prickskytt Ljudmila Pavlitjenko”. Det är överraskande att förlaget valde att publicera verket nu, i dagens politiska klimat, då den i fler avseenden inte är PK. Det finns många referenser som kan väcka ont blod bland österns nationalister och fredsaktivister. Förlaget har kompletterat utgåvan med ett utmärkt förord av Lars Gyllenhaal samt en faktagranskning av Lennart Westberg. Resten av innehållet är upp till läsaren att bedöma.

Ljudmila PavlitjenkoKrigsmemoarer är en genre förbehållen manliga generaler, politiker och stora ledare. Det är mycket ovanligt att en kvinna och soldat överlever för att skriva ner sin historia. Och vilken historia det är! Ännu ovanligare är att en prickskytt överlevde andra världskriget. Medellivslängden i yrket var ett par år. Som fd kvinnlig yrkesmilitär avslutade Ljudmila sin akademiska karriär och hade kraft kvar att skriva en spännande och frispråkig samtidsskildring om konsten att döda fiendens soldater. Det sägs att Ljudmila sköt ihjäl 300 soldater totalt, men enligt den engelska experten Martin Pegler (förord nr 2) är det lågt räknat, han uppskattar att hon sköt ihjäl minst 500 motståndare – samt att hon tränade upp ett antal lika duktiga soldater som dödade några hundra till.

Boken vittnar om kvinnofrigörelsen i Sovjet. Unga kvinnor var drivkraften i samhällsutvecklingen. Hon skriver: ”… vi hade ungefär samma ålder, uppfostran och bakgrund. Åldern låg mellan tjugo och tjugofem, vi var alla med i Komsomol (unga kommunister), de flesta arbetade inom tunga industrin eller var frivilliga från … institutioner för högre utbildning”. Motivation, vänskap, arbetslivserfarenhet och en del hjärntvätt formade en hel generation som var redo att dö för fosterlandet och Stalin (Ryssar och Ukrainare, märk det).

Ljudmila konstaterade utan att döma att armén var i ett katastrofalt tillstånd. Den berömda skyttedivisionen Tjapajev hade inga gevär att dela ut till dessa motiverade ungdomar. Ljudmila fick en vapenrock, ett par för stora stövlar, en hjälm, utsvängda ridbyxor, två par fotlindor och en spade. Och en (!) handgranat. Det fanns ingen ammunition och inga möjligheter att skytteträna. Av hennes utrustning var kanske hjälmen det farligaste och tyngsta vapnet.

Skyttedivisionen försökte hålla stånd vid floden Prut i Ukraina. De utkämpade strider mot rumänska förband. Dessa var unga, illa förberedda soldater i operettuniformer som skickades till Ukraina mot sin vilja för att strida för kung, fosterland och Nazityskland. På sid 61 skriver Ljudmila ”De punktliga och beräknande tyskarna hade envist försökt att lära sina allierade modern krigsföring, men förgäves. Jag (Ljudmila) tror det berodde på deras zigenarmentalitet.”

Hon beskriver ingående sina första skott, hur hon prövade olika taktiker när hon hade ihjäl ett tiotal rumäner. Hon föraktade de för deras usla disciplin och militära okunnighet. Dessa fientliga soldater var lätt byte för en bra skytt. Få prickskyttar överlever sina första 50 offer, sägs det. Men på ukrainska östfronten fanns ingen som kunde ”ta ned” Ljudmila. Det är skrämmande att läsa hur Sovjetiska kvinnor försörjde sig på att plundra döda på vapen och ammunition. Men efter att Ljudmila tagit hundra liv fick hon ett riktigt gevär med kikarsikte, och en Tokarev pistol för att kunna ta livet av sig om så behövdes. Träning ger färdighet och beröm.

I början av hennes memoarer nämner Ljudmila att hon hade med sig en bok om finska vinterkriget. Vinterkriget eller Första Finska kriget var ett nationellt trauma för Sovjet. Det berättades vilda historier om finska prickskyttar som vandrade som vålnader i de karelska skogarna. De var duktiga på skidor och på att hantera gevär och knivar. Tack vare lärdomar från boken experimenterade hon med finska prickskytt-tekniker när hon blev förflyttad till Krim och Sebastopol. Hon klättrade bland annat upp i träd och väntade ut sina offer. Tyskarna var inte lika enkla offer som rumänerna, om detta vittnar det spännande kapitlet ”Duellen”. Hon bemästrade konsten som prickskytt och tog livet av mer än tvåhundra tyskar efter de första hundra rumänerna. Ljudmila var en mycket skicklig pedagog och stark förebild för andra kvinnor i militären – men ingen lyckades överträffa hennes prestationer.

Hon kompletterar den officiella sovjetiska historiebeskrivningen med egna små berättelser som gör det hela mycket underhållande. Det finns fina skildringar av Sebastopol, av hennes vänner och om hennes resa till USA där hon besöker den amerikanska presidenten (inte att missa!). Med lätthet diskuterar hon olika ammunitionssorter, ballistikens lagar och skjutvapens olika egenskaper. Vad är skillnaden mellan Tokarev och Browning eller Mauser och ryska gevär? Mycket underhållande, även för de som inte är intresserade av vapen.

Affisch till Slaget om SebastopolLjudmilas liv filmatiserades 2015. På grund av Krims annektering fick filmen olika namn. I Ryssland hette den ”Slaget om Sebastopol” (bilden till höger) och i Ukraina ”Nezlamna” (Oböjlig – ”Kvinna som ändrade historiens gång”). I Affisch till Nezlamnasociala medier pågår det livliga diskussioner om hon ska räknas som ukrainsk eller rysk hjälte. ”Jag tjänar Sovjetunionen” var en standardreplik till överordnade och makthavare i Ljudmilas memoarer. Hon var en stor anhängare av unionen och hennes första avhandling var om Ukrainas anslutning till Ryssland. Hon var en produkt av sin tid, en exemplarisk medborgare i det Sovjetiska paradiset.

Så, vad menade Pablo Iglesias med sin tweet? Jag tror att Pablo Iglesias menade ”¡No pasarán!”. Läs Ljudmilas berättelse om ”De ska inte passera” och vad hon gjorde för att stoppa nazismen. Det är en utmärkt bok för alla som är intresserade av modern historia.

ANDRÉ LOUTCHKO

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22