STALINS GENERAL Georgij Zjukov

Oct 12th, 2012 | By | Category: 2012-10 okt, Recension

 

Omslag till Stalins generalAv Geoffrey Roberts
Stalin’s General: The Life of Georgy Zhukov 2012
Översatt av Claes Göran Green
Historiska Media 2012
ISBN 978-91-87031-29-8, 400 sid

Georgij Zjukov hade gått den långa vägen innan han blev en av de mest inflytelserika och respekterade generalerna i den sovjetiska armén under andra världskriget. Till och med i väst uppfattades han som mycket militärt skicklig. Det finns till och med de som menar att han överglänste såväl tyske von Manstein och de amerikanska MacArthur och Patton (som han för övrigt hade stora likheter med).

Geoffrey RobertsMen det var inte riskfritt att skaffa sig ett namn i Sovjetunionen. Stalin skydde konkurrens på alla områden och den envise och hänsynslöse Zjukov var medveten om detta – inte minst efter utrensningarna på 30-talet – och såg till att han alltid hade en väska packad med rena underkläder ifall det plötsligt skulle knacka på dörren mitt i natten. Det var visserligen smickrande att stå nära överbefälhavaren, (Zjukov kallades ibland Stalins favorit) men samtidigt var det farligt. Josef Stalin krävde absolut lydnad och ständiga framgångar, något Gregorij Zjukov kunde leverera, men detta väckte samtidigt avundsjuka hos andra höga officerare. Inte heller ofarligt.

Geoffrey Roberts har studerat källmaterial ur de relativt nyligen öppnade ryska krigsarkiven, bland annat ocensurerade versioner av Zjukovs egna memoarer och utifrån detta åstadkommit en heltäckande historik och ett trovärdigt och levande porträtt av en i sanning mystisk människa.

Zjukov var den krigare som huvudsakligen monterade ner Hitlers krigsmaskin i öster och skadade den så svårt att det spillde över på de allierades framgångar i väster.

Georgij Konstantinovitj Zjukov föddes den 1 december 1896 i byn Strekkovka i ryska Kalugaprovinsen. Efter skolan flyttade han till Moskva för att utbilda sig till körsnär. Då första världskriget bröt ut inkallades han i tsarens kavalleri, sårades i strid och fick en utmärkelse för tapperhet. Sedan kom ryska revolutionen och redan 1918 anslöt han sig till Röda armén för att året efter bli kandidatmedlem i Kommunistpartiet. Samma år sårades han igen under inbördeskriget. Därefter blev han fullvärdig medlem av Kommunistpartiet – en nödvändighet för den som ville komma någon vart – och befordrades först till plutonchef och sedan till skvadronchef. Samma år som fadern dog – 1921 – fick han sin andra utmärkelse för tapperhet i fält. Han steg i graderna, tilldelades Leninorden, blev far till en dotter och fick sitt stora genombrott som militär ledare 1939 som chef för 57:e specialkåren i Chalchin-Gol, på gränsen mellan Mongoliet och Manchuriet. Där besegrades de japanska styrkorna och som belöning tilldelades Zjukov titeln Sovjetunionens hjälte.

Under MolotovRobbentrop-pakten delade Tyskland och Sovjet upp Polen och de baltiska länderna mellan sig och Sovjetunionen angrep Finland. 1940 träffade Zjukov Stalin för första gången och blev befordrad till armégeneral och senare chef för generalstaben. Sedan Tyskland invaderat Sovjetunionen 22 juni 1941 entledigades han från generalstaben och utsågs till befälhavare för reservfronten, med Stalin som högste chef eftersom denne utsett sig till överbefälhavare. Han hamnade som befälhavare för Leningradfronten och lite senare fick han ansvaret för hela västra fronten. 1942 gick tyskarna till angrepp mot Stalingrad (det var då Stalin utfärdade sin berömda order 227: Inte ett steg tillbaka! Ni sjagu nazad!) – och utsåg Zjukov till sin ställföreträdare som överbefälhavare. Zjukov lyckades bryta belägringen av Leningrad och utnämndes till marskalk. Strax därefter kapitulerade tyskarna i Stalingrad för att strax därefter besegras i det stora pansarslaget vid Kursk, något som lämnade vägen fri för Zjukov att året efter inta Berlin.

Det fanns stora likheter mellan Stalin och hans favoritgeneral. Båda kom av bondesläkt där både far och mor predikade disciplin och behovet av att studera. Båda var mer praktiskt än intellektuellt lagda och de kunde vara hänsynslöst grymma när det passade deras syften.

Zjukov är kanske mest känd som generalen som räddade Leningrad och Moskva, besegrade tyskarna vid Stalingrad, ”befriade” Polen, Vitryssland och Ukraina innan han vann kapplöpningen mot Berlin där han var en av dem som mottog Tysklands formella kapitulation.

Belöningen för detta var att få leda segerparaden på Röda torget från ryggen på en vit häst. Malisen påstår att Stalin själv skulle ha gjort det, men hästen var så bångstyrig att han inte vågade. Moskva visade sig vara farligare än slagfälten eftersom han började bli populärare än Stalin och tre månader efter paraden fick han sparken. Hans namn försvann från texterna och han retuscherades bort från bilderna från segerparaden. Så länge Stalin levde återfick han aldrig sin forma position och KGB höll noga ögonen på honom. Till sist återupprättades dock Zjukov och kunde återvända in i partiets inre cirkel, nu som ”den store generalen” som räddade Sovjetunionen undan Hitler.

Gregorij Zjukov avled på Kremls sjukhus den 18 juni 1974 och statsbegravningen samma år blev den största sedan Stalins död. 1995, 50 år efter Berlins fall, såg Boris Jeltsin till att han fick en staty utanför Kreml.

Roberts bok är riktigt läsvärd, till och med läsvänlig för att vara en faktaspäckad biografi om en man han hans många numrerade arméer. Han har inte utgått så mycket från huvudpersonens egna mamoarer, som tillkom som försvar mot de angrepp han utsattes för av Chrustjov när denne försökte avstalinisera Stalin.

Boken är dessutom en nödvändig motvikt mot de propagandistiska ”dokumentärer” på History Channel och Discovery som försöker få folk att tro att det var Amerika, och i någon mån England, som besegrade nazismen. Roberts visar med tydlighet att det var Zjukov och inte Eisenhower eller Montgomery som beredde väg för segern mot axelmakternas trupper.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22