STALINS DOTTER Svetlana Allilujevas märkliga och tumultartade liv

Apr 27th, 2016 | By | Category: 2016-04 apr, Recension

Omslag till Stalins dotterAv Rosemary Sullivan
Stalin’s Daughter. The Extraordinary and Tumuluous Life of Svetlana Allilujeva, 2015
Översatt av Hans O Sjöström
Norstedts, 2016
ISBN 978-91-1-304753-2, 516 sidor

Inledningen kunde ha varit skriven av en manusförfattare i Hollywood. Dramaturgin är perfekt – liten okänd medelålders dam knackar på hos amerikanska ambassaden i New Delhi, Indien och presenterar sig som Stalins dotter och begär asyl. Det tar ett tag innan hon blir trodd och ännu längre innan man beslutar att sätta henne på ett plan till Rom. Under tiden pågår en fest på Sovjets ambassad och det är bara en tidsfråga innan man upptäcker att Stalins ”älskade sparv” är försvunnen. På flygplatsen är Romplanet försenat till start. Timmarna går och i USA skräms man för vad som skulle hända om USA tar hand om denna högt uppsatta avhoppare. Man beslutar sig för att inte göra det, men innan meddelandet når fram har planet med Svetlana Allilujeva lyft.

Inte heller resten av Sullivans biografiska beskrivning av Stalins dotters liv saknar thrillerartade eller melodramatiska inslag. Hon går nogsamt igenom hennes tillvaro från födseln 1926, uppväxten i Kreml – ömsom varm och kärleksfull, ömsom skräckinjagande – med hemliga polisen tätt i hälarna var hon än befann sig. Stalin älskade kanske sin dotter men Nikita Chrusjtjov hade kanske en poäng när han menade att ”Stalin älskade henne så som en katt älskar en mus”.

Rosemary SullivanSjälv menade Svetlana Allilujeva så länge hon gick på jorden (hon dog i Wisconsin, USA som fattigpensionären Lana Peters 2011) att hon inte hade något eget liv utan bara en tillvaro i skuggan av faderns namn. Stalin tillbads som en övermänniska i Sovjetunionen, kanske inte av alla, men de som inte gjorde det höll tyst eller försvann.

Svetlanas mor begick självmord 1932 när dottern var sex år gammal, flera av Svetlanas nära släktingar avrättades under de utrensningar som kallades Den Stora Terrorn. En bror försvann spårlöst och en annan dödades av nazisterna. Hon trodde på kommunismen fram till 16-årsåldern då fadern såg till att hennes ungdomskärlek skickades till Gulag, dömd till tio års straffarbete. Året efter gifte hon sig med en judisk student som antisemiten Stalin vägrade att träffa under de tre år äktenskapet varade. Med honom fick hon en son och i sitt andra äktenskap med sonen till en av faderns pålitliga underhuggare fick hon en dotter.

När Stalin dog 1953 sörjde hon honom djupt och ångrade lika djupt att hon inte varit en bättre dotter. Men faderskärleken grumlades av insikten om att allt ont som hänt, inte bara i familjen utan i hela landet, emanerade från hennes pappa.

Hennes tredje man, som hon aldrig tilläts gifta sig med, var den indiske kommunisten Brajesh Singh som efter ett kort förhållande dog när Svetlana var 41. Hon fick tillåtelse att sprida hans aska i Ganges och lämnade Sovjetunionen för första gången i sitt liv. Det var då hon tog sin tillflykt till amerikanska ambassaden – och i Brajeshs tomma urna fanns manuskriptet till hennes memoarbok Tjugo brev till en vän (Bonniers 1969).

Världen i väst var förvirrande. Pengar var något nytt för kvinnan som aldrig tidigare haft ett bankkonto. Memoarerna hade gjort henne välförsörjd men hon donerade pengar till välgörande ändamål och skrev godtroget på de papper som lades framför henne. Så småningom gifte hon sig igen, denna gång med en skum typ och sektmedlem – Wesley Peters – som efter 20 månaders äktenskap gjort slut på Svetlanas pengar.

Den frihet som USA skryter om drabbade aldrig Svetlana. Hon kände sig lurad på pengar och plågad av media som ideligen ville prata med henne. 1984 återvände hon till Sovjetunionen, men det blev också en katastrof så hon flög tillbaka till Amerika och såg aldrig mer till sina ryska barn. Därefter levde hon på lösa boliner, flyttade mer än 30 gånger och bodde bland annat i England.

När man läser denna grundligt genomarbetade och researchade biografi är det nästan omöjligt att inte känna ömhet för Svetlana, kvinnan på sätt och vis blev politisk fånge på grund av sin far och den skräck hans namn injagade. Sullivans källmaterial är imponerande liksom det digra antalet fotnoter. Men mest gripande är berättelsen.

Rosemary Sullivan har skrivit poesi, noveller, biografier om Margaret Atwood med flera, litteraturkritik, recensioner och artiklar. Bland hennes senare verk märks Villa Air-Bel och Labyrinth of Desire. Hon är professor emeritus vid University of Toronto och har tilldelats Guggenheims, Camargos och Trudeaus stipendier. Hon har mottagit Lorne Pierce-medaljen och prisbelönats av Royal Society of Canada för sina insatser för litteratur och kultur. Nyligen tilldelades hon the RBC Taylor Prize 2016 för Stalins dotter. Hon är också officer i Order of Canada.

PER MAGNUSSON

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22