STÄDERNA SOM MINNS JOE HILL En svensk-amerikansk historia

Sep 18th, 2015 | By | Category: 2015-09 sep, Recension

Omslag till Städerna som minns Joe HillAv Göran Greider
Albert Bonniers Förlag, 2015
ISBN 978-91-0-013860-8, 300 sidor

Åren efter mitten av 60-talet hade Joel Hägglund alias Joe Hill fått en renässans, närmast att jämföra med en ny storhetstid. Fred Åkerström sjöng några av hans sånger på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen som i den tidens politiska klimat nådde många lyssnare, Monika Nielsen hade Hill på repertoaren under socialdemokraternas valturné och Enn Kokk samlade alla hans kända sånger, både på svenska och engelska, i en bok. Svensk TV visade filmen Mannen som aldrig dog och Riksteatern åkte land och rike kring med en pjäs om Joe Hill. Dåvarande deckardrottningen Kerstin Ekman skrev boken Menedarna som alluderar på Hills liv och död och Bo Widerberg gjorde filmen Joe Hill.

Man kunde inte undgå att påverkas. När jag började skriva en långserie om en svensk som hamnade i Amerika och blev revolverman hette han Hellgren innan han bytte namn till Hill, Kid Hill, eftersom Helvetesgrön knappast var ett godtagbart amerikanskt namn. Bossarna på förlaget gillade inte namnet utan bestämde att han skulle döpas om till Ben Hogan efter en golfmiljonär från USA. Det kom han att heta i 56 böcker, men i första bokens första tryckning dyker emellertid denne Hill upp och avfyrar ett skott innan han drar sig tillbaka för gott. Precis som Joe Hill och många andra lämnar han Sverige via Joel Hägglunds hemstad Gävle.

Joe Hill kom att bli förkämpe för den amerikanska fackliga organisationen IWW, Industrial Workers of the World, och känd för sina ofta satiriska sånger som häcklar kyrkan och kapitalet. IWW var inte populärt hos etablissemanget som ofta satte in polis mot strejkande eller demonstrerande arbetare. Det finns många som menar att det var därför de politiska påtryckningarna för att få Joe Hill avrättad för ett brott med många frågetecken.

Det var strax före klockan 22 den 10 januari 1914 som två maskerade män trängde sig in i en slakteributik i Salt Lake City, Utah. Affärsinnehavaren John G. Morrison och han son Arling dödades av pistolskott medan yngste sonen, 13-årige Merlin, som befunnit sig i en annan del av butiken, överlevde. Polisen grep två män efter en eldstrid och dessa visade sig vara efterlysta för rån. Att Hill kom upp på radarn berodde på att han sökt läkarhjälp för en skottskada. Han hävdade att han skjutits under ett gräl om en kvinna, men vägrade uppge hennes namn. När läkaren läst om brottet i tidningen hörde han av sig till polisen och berättade om skottsåret och att Hill haft en pistol och en taxichaufför uppgav att Hill fått honom att stanna på en mörk plats, troligen för att gömma det vapen som aldrig hittades.

När Hill skulle gripas tyckte en polis att han sträckte sig efter något och avlossade ett skott som sårade Joes hand. Polisen hittade också en scarf som de ansåg hade anknytning till dubbelmordet. Det skulle dröja ett tag innan myndigheterna begrep att det var den kände protestsångaren och diktaren som gripits.

Rättegången varade mellan 17 och 28 juni och Hill försvarade sin själv eftersom han inte hade råd med advokat. Åklagaren hävdade rånmord och byggde sin sak på vittnesmål. Hill påstod sig inte känna till saken och därför inte hade mycket att säga. Han vägrade dessutom att vittna om det svartsjukedrama som orsakat hans skottsår. Myndigheterna krävde och fick dödsstraff.

Det genomfördes 19 november 1915, alltså för ganska precis 100 år sedan, genom arkebusering, trots vädjanden om nåd från många, bland andra både kung Gustav V och USA:s president Woodrow Wilson. Begravningsceremonin i Salt Lake City blev kort och sedan skickades kans kista till Chicago där tusentals människor under tal och sång följde den till kyrkogården Graceland Cemetery. Kroppen kremerades sedan och hans aska spreds på många ställen runt världen.

Efter döden började människan Joel Hägglund/Joe Hill mytifieras. Detta kan nog återfinnas på omslaget till Göran Greiders bok Städerna som minns Joe Hill. Hans ansikte på framsidan påminner om det mugshot som polisen tog när han greps – den verklige mannen – medan baksidans undanglidande bild Omslagets baksida(tv) visar någonting som förändras. Fast det kan också tolkas annorlunda: den unge okände, sjuklige gävlepojken på baksidan förvandlas till den kraftfulla myten på framsidan.

Det är en användbar myt som Göran Greider mjölkar det mesta ur. Eftersom man inte vet mycket om stora delar av hans liv blir det en mängd förmodligen och kanske i texten. I och för sig gör det inte texten mindre spännande. Greider har skrivit en på sina ställen härlig reseskildring i Joe Hills fotspår. När han sover över i Hägglunds kristna barndomshem, nu syndikalisternas hus, känner han historiens vingslag medan han funderar över hur Joel Emanuel, född den 7 oktober 1879, tog sig till arbetet i hamnen, kanske spelade på sin fiol eller på den orgel fadern reparerat.

Han vandrar i Hills begravningsstad Chicago, där Joel först kallade sig Joseph Hillstrom, och konstaterar att antalet svenskar vid den tiden var fler än i Göteborg. Han menar att det var här huvudpersonen kom i kontakt med Industrial Workers of the World och väcktes i sin avsky mot pampar av alla slag och inte minst mot klassförrädare. Denne arbetarklassens martyr var också en hobo (arbetslös luffare) som tjuvåkte tåg och bodde med andra hobos i manliga läger. Kanske var han bi- eller homosexuell, spekulerar Greider. Det kan vara en anledning till att han aldrig ville vittna om orsaken till sin skottskada.

Greiders försök att komma sin huvudperson inpå livet grusas lite då och då. I början av sitt liv var han ingen människa som gjorde väsen av sig och sådana förblir anonyma och odokumenterade. Med hjälp av fantasin och de få faktiska uppslag han finner under resans gång lyckas han sammanfoga den greiderska bilden av Joe Hill och samtidigt föra fram egna politiska och etiska åsikter. Han hittar människor att intervjua i Gävle, Chicago, San Pedro – en plats vars beskrivning intresserade mig särskilt eftersom jag som ung sjöman blev tatuerad där – Portland och Salt Lake City (där han begrundar platsen där Joe Hill blev gripen). Och han har tydligen läst allt som skrivits om Joe Hill.

Det är en intressant men något upprepande biografisk, lätt romantisk, emellanåt självbiografisk bok från Göran Greiders penna. Det han lyckas mest övertygande med är att skildra tidsandan, både i Gävle och i de olika amerikanska städerna, från ett underdog-perspektiv.

Göran Greider, född 1959 och uppvuxen i Vingåker, är författare och samhällsdebattör. 1981 debuterade han som poet och har gett ut ett flertal diktsamlingar, men även en rad fackböcker. Sedan 1999 är han chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten.

KJELL E. GENBERG

Göran Greider

Göran Greider. Foto Sofia Runarsdotter

Taggar: , , , , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22