SPRINGFLODEN

Sep 13th, 2012 | By | Category: 2012-09 sep, Recension

Omslag till SpringflodenAv Cilla & Rolf Börjlind
Norstedts 2012
ISBN 9789113041681, inb, 445 sidor

Cilla & Rolf Börjlinds debutdeckare har varit omtalad ända sedan det tillkännagavs att de skulle ge ut en bok. Det är naturligtvis av den anledningen att de verkligen är Sveriges mesta manusförfattare till deckarserier på film och TV. De har hela 26 manus till Beckfilmer bakom sig och är upphovsmän till de kritikerrosade Graven och Morden.

Därför var det med viss förväntan som min läsning påbörjades. Och javisst, de infriar alla högt ställda förhoppningar. Hela boken är visserligen som ett långt TV-manus, skrivet i snabba klipp och scener, men det är också det som gör den annorlunda och sticker ut lite från mainstreamdeckaren. Det är flera parallella handlingar och gåtor som fyndigt löses mot slutet. Att slumpen och tillfälligheter är en stor faktor i upplösningen är bara som det ska vara i den här typen av intrig.

Full fart, dramatiskt och mycket nervkittlande blir det. Och även om det inte är svårt att lista ut vem gärningsmannen är till bokens huvudbrott, så lever spänningen ända till bokens slut. Efter att ha sett ett antal Beckfilmer slogs jag av att det mesta där berättades i mycket mörka miljöer. Solljus var en bristvara. Så är det också i Springfloden. Läsaren får bekanta sig med de hemlösas miljöer och med ungdomsgäng som inte gärna utövar sin verksamhet i dagsljus.

1987 begås ett bestialiskt mord på Nordkoster. En kvinna grävs ner i sanden och drunknar när vattennivån sakta höjs. En liten pojke blir vittne till mordet som inte klaras upp. Inte ens offrets identitet blir känt. Många år senare får polisaspiranten Olivia Rönning som elevarbete att skriva om den gamla mordutredningen. Hon söker spaningsledaren Tom Stilton, men han är spårlöst försvunnen.

När hon på ett osannolikt sätt bokstavligen springer på honom börjar ett samarbete mellan två helt olika karaktärer. Ett samarbete som så småningom leder till den dramatiska upplösningen. Det är tydligen tänkt att paret Rönning och Stilton ska återkomma i fler böcker. Det ser jag absolut fram emot.

Författarna berättar på ett eget dramaspråk. Det är lite stackato, kort och ganska avhugget. Men det är ett språk som passar den här filmiska stilen. De använder en modern terminologi som är effektiv. Att de också har en god portion humor gör mig extra glad, en ingrediens som allt för ofta saknas i dagens kriminalromaner.

NISSE SCHERMAN

“Olivia började med en lokaltidning som täckte Nordkoster. Strömstad Tidning. /—/ den kraftiga rubriken täckte skärmen: ‘MAKABERT MORD PÅ KOSTERSTRAND’. Artikeln var skriven av en förhållandevis upphetsad nyhetsjournalist och gav en del faktisk information om plats och tidpunkt.”

Ja, ett högst spektakulärt mord på Nordkoster bildar kärnan i  deckaren Springfloden. Det är som kyrkogårdsscenen i Tom Sawyer. Tre personer gräver 1987 ner en gravid kvinna på en strand på Nordkoster i norra Bohuslän. Det är fullmåne och en liten kille ser den grymma scenen utspelas. Det är ebb och bara kvinnans huvud sticker upp. Springflod väntas och då ska hon dränkas.

Författarparet Cilla och Rolf Börjlind är enligt fliken “erfarna manusförfattare” och har bland annat skrivit manus till inte mindre än 26 filmer om kriminalkommissarie Martin Beck – Maj Sjövalls och Per Wahlöös odödliga skapelse.

En gång sattes jag att recensera en skånsk konstutställning. En alldeles utmärkt olja hette Nordkoster. Jag skrev att den inte såg ut att vara målad där. Konstnären tog kontakt med mig och sade att jag hade alldeles rätt. Han undrade hur jag kunde veta det.

– Bara en känsla, svarade jag. Har man varit så mycket som jag på Nordkoster känner man dess speciella atmosfär i sina celler. De barrtäckta stigarna, klapperstensfälten, dödisgroparna, havets vrede och de branta klipporna med skummande vågor har en egenart som man sedan kan förnimma långt inne i sin själ. Gösta Unefäldt har skildrat detta liksom Inge Schiöler.

När jag fick veta att det kommit en ny deckare med Nordkostermotiv blev jag förväntansfull och lycklig. Nu skulle jag i fantasin få vandra de välkända stigarna igen!

Nog försöker författarna ibland ge oss mer än namn från kartor i sina skildringar: “Det tog Olivia nästan en halvtimme att nå fram till Skumbukterna. Hon var tvungen att se dem. Om inte annat för att kunna droppa det vid något tillfälle. I rätt sammanhang: ‘Är det nån som varit vid Skumbukterna då?’

Nu var hon där, nästan framme, och hon insåg vad Betty hade varnat för. Havet låg fullständigt öppet utanför. Regnet piskade ur de svarta molnen. Vinden ven runt klipporna. Nordsjöns gigantiska vågor forslades in mot klipporna och vräkte sig upp mot land. Hur många meter kunde hon inte bedöma.”

Det är inte dåligt men känns inte upplevt med alla sinnen. Jag som är “nån som varit vid Skumbukterna” många hundra gånger, målat och upplevt raseriet, skönheten och det hotfulla mullret, jag blir inte övertygad av det man här droppar som lokalfärg. Det känns inte så att vara där, tycker jag.

Och tyvärr hade jag efter avslutad, allt gäspigare läsning av Springfloden över huvudet taget inte hamnat i någon äkta Nordkosterkänsla. Jag hade läst en rutinerat skriven, ganska själlös bok om ett ovanligt smaklöst mord på en ö utan speciella kännetecken.

Slutet fick mig att tänka på Lessings Nathan der Weise med dess märkliga släktsamband. Hos Lessing har blodsbanden djupare mening men här verkar det mest handla om en långsökt knorr på berättelsen.

Denna sommar har jag för Svenska Deckarakademins räkning (Utländska A) läst tiotusentals sidor i till svenska översatta deckare. 2012 är ett alldeles ovanligt rikt deckarår då lysande kriminalberättelser i mängd tävlar om uppmärksamheten. När jag på fliken till Springfloden erfar att den sålts till ett tiotal länder undrar jag hur författarparet ska kunna konkurrera med sådana förmågor som norska Karin Fossum, isländska Yrsa Sigurdardottir, Peter Robinson, Belinda Bauer, Stephen Booth och geniet Steve Hamilton vars Tystnadens gåta är bland det bästa jag någonsin läst.

                                                                                           JEAN BOLINDER

Cilla och Rolf Börjlind

Cilla och Rolf Börjlind. Foto Thron Ullberg

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22