SONNENSCHEIN

May 25th, 2020 | By | Category: 2020-05 maj, Recension

Omslag till SonnenscheinAv Daša Drndić
Sonnenschein, 2007
Översättning Djordje Zarkovic
Rámus förlag, 2020
ISBN 978-91-89105-00-3,

I Gorizia, nära Trieste, på gränsen mellan Slovenien och Italien. väntar Haya Tedeschi, 83 år, på sin son, Antonio, som, bara några veckor gammal, togs ur barnvagnen under en promenad i staden. En kort sekund av oaktsamhet. Året var 1944.

I åratal har hon samlat på allt som omgett hennes livshistoria, små papperslappar, tummade fotografier, nyhetsklipp, ” som att arrangera en kortlek.”

Så inleds Daša Drndićs dokumentärroman Sonnenschein.

Haya Tedeschi liksom hennes släkt är fiktiva. Men namnet väl uttänkt, Haya, spanska, betyder bok eller minne, Tedeschi (Tedesca) italienska för tysk. Hennes historia är liten, skriver Drndić, men nödvändig. Hennes vittnesmål sker i ett enormt ”kosmiskt lapptäcke” och sanningar kan ta gestalt, synliggöras, den groteska bakgrundshistorien, den där hennes eget liv levdes.

Dasa DrndicSonnenschein publicerades först på kroatiska, 2007. Ett mörkt, närmast hypnotiskt kaleidoskop, om människoöden, alla dem som knappast hann hämta andan förrän de förlorade balansen, förvisade, krossade, uppbrända, och dem som överlevde, levde vidare. Vittnen. Därtill, berättelser från dem som utförde de onda handlingarna, de som straffades, men också de som försvann eller fick straffrihet.

Drndić kombinerar historiskt arkivmaterial med utdrag ur minnen, poesi, anekdoter om historiska personer, fotografier, vittnesmål från Nürnbergrättegångarna och en lista med namn på de 9.000 italienare som dödades i förintelselägren från A till Z (70 s). Alla fakta går att verifiera genom Googlesök.

Allt berättat i romanform, i ett enormt tempo som gör att man tappar andan och blir yr.

Man berörs av en författare som vill göra allt för att nå genom bruset, beröra, en motståndshandling mot den kollektiva glömskan, vittna. ”Bakom alla namn döljer sig en historia” står det som undertitel till Sonnenschein. Nog bli man berörd.

Det fiktiva barnet, Antonio Tedeschi, föds som ett resultat av en kort kärlekshistoria mellan den judiska Haya Tedeschi och den vackre naziofficeren Kurt Franz, en i högsta grad verklig person, som efter vistelsen i Gorizia, blir kommendant vid förintelselägret Treblinka och ansvarig för 1 miljon utraderade liv under de mest bestialiska former.

Så tar boken en ny riktning. Här kommer en jag-form. Berättaren får i samband med sin mors dödsbädd veta att han inte är Hans Traube, en helt vanlig tysk, hans föräldrar är inte hans riktiga, han är adopterad. Han är egentligen son till Kommendant Kurt Franz och en italiensk judinna, tillbringade sina första år på Lebensborn, ett projekt av Himmler för att avla fram renrasiga arier. Så börjar en lång resa för Hans Taube, för att finna en inre främling, Antonio, och möta en helt okänd värld av andra generationens barn, med eller utan tillgång till sin historia. Hela världen rasar samman i ett enda slag. Och ett långt sökande över hela världen börjar. En fruktansvärt vrede. Men en ambition att bespara vidare generationer detta lidande.

Slutet av boken går i ett långsammare tempo. Vi rör oss i nutid. Tonen är dov av återhållen vrede. Den som kämpat med kallt konstaterande inför all smärta. Vi möter nu ”tysk-ungarna”, de som föddes i Norge, i Danmark, kom till Sverige, och som blev paria var de än befann sig. All skam. Förhållanden mellan ockuperande makt, soldater, och unga nordiska flickor, på jakt efter kärlek och äventyr. Sanningar väl dolda bakom livslögner.

Historien tar inte slut i och med freden 1945. Historien fortsätter och många liv lever fortfarande i alla skuggor. De sista direkta vittnesmålen av Förintelsen dör nu i coronavirusets spår. Tack vare till exempel Bernt Hermele är rösterna, berättelserna, bevarade. Men fortfarande pågår historien i olika öden, i andra, tredje led.

Kanske vi kan lära något inför ”nästa pandemi”?

Det är något speciellt angeläget med Sonnenschein. Något som har med djupare delar i vår mänsklighet.

Tiden sätter sin prägel på hur vi förhåller oss till lidande. Hur vi gör våra moraliska ställningstagande handlar nog mycket om hur vi låter oss beröras? Vad som är nära och vad som lämnas till historiens skuggor och världen rör sig vidare….

GUNILLA LINDBLAD

Taggar: , , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22