SÖNDAGSMANNEN

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-3, Recension

Av Thomas Kanger
Norstedts 2004

När Thomas Kanger nu kommer med sin fjärde bok där Västeråspolisen Elina Wiik spelar huvudrollen gör han det på ett övertygande sätt.

Elina Wiik får, eller snarare tar sig, uppdraget att lösa ett mord fall om en kvinna som hittats död i fjällvärlden, på gränsen mot Norge, för snart tjugofem år sedan. Mordets preskriptionstid närmar sig. Hon får en månad på sig att hitta mördaren.

Elina Wiik motarbetas av sin egen chef som tycker att hon får för mycket uppmärksamhet och är en dålig lagspelare. Hon vill göra det spekulativa istället för att ta itu med vardagsbrottsligheten.

Hon har det inte lätt. (Inte hennes chef heller, skulle jag vilja tillägga.)

Parallellt med hennes mödor får vi följa den unga Kari Solbakken som ger sig iväg mot Norge för att hitta sin mamma och pappa. Självklart anar läsaren att dom här båda spåren ska löpa samman. Men hur? Är mördaren och pappan samma person? Är det mamman som är den en gång mördade?

Kanger är duktig i sitt hantverk. Språket är rakt, enkelt och effektivt. Historien är balanserad, fullt trovärdig och skickligt komponerad. Han håller tempot uppe med preskriptionstidens deadline, som hela tiden obönhörligen kryper närmare. Personteckningarna lär genomgående bra. Kanske lyckas Kanger till och med bättre med sina kvinnliga porträtt än med dom manliga. Eller tycker jag det bara för att jag är man?

Jag får en god bild av både Elina Wiik och Kari Solbakken, men den unge ”ligisten” Robert som följer Karl på jakten till Norge, är en osannolik mes. Några mindre överraskningar här och där fyller på intresset med jämna mellanrum. Och det är tur, för ibland går det lite för mycket på det förutsägbaras räls. Risken finns alltid att läsaren snabbt och lätt plöjer igenom boken, lägger den ifrån sig och glömmer bort den. Historien kan ibland kännas så friktionsfri att den uppfattas så svenskt lagom, så ”mellanmjölk”, att det blir utslätat.

Bokens slut är emellertid precis så överraskande som det ska vara i en god deckare.

I sin förra bok om Elina Wiik, Den döda vinkeln, tog Kanger med reporterns pondus tag i flyktingproblematiken. Den här gången har han inte lyckats hitta något liknande och engagerande tema, utan konstruerat sin historia mer i ett linjärt underhållningsperspektiv.

Det ser jag som dess svaghet.

Men självklart hälsar jag Elina Wiik välkommen tillbaka. Hon har trots allt en myckenhet mänsklig charm och är en polis jag gärna stämmer träff med igen!

PER ERIK TELL



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22