SOLENS TRIUMF

Mar 8th, 2010 | By | Category: 2006-1, Recension

Av Wilbur Smith
The Triumph of the Sun 2005
Översatt av Bo Rydén
B. Wahlströms 2005

Har Wilbur Smith tappat stinget?

Man kan frukta det, när huvudpersonerna presenteras i första kapitlet: två glättiga yrhättor, moderlösa tvillingar minsann, och de heter Saffron och Amber! Hjälp!

Men snart rullar berättelsen igång. Afrika är Afrika och Wilbur Smith är ändå Wilbur Smith. Den här gången har han gått tillbaka till 1880-talet och mahdist-upproret i Sudan. Egypten ingick i det Osmanska riket, och Sudan ingick mer eller mindre i Egypten. Söderifrån hämtades elfenben och slavar. Sudan styrdes av den turkiske kalifens egyptiske underhuggare, kediven, och dennes underhuggare som i sin tur gjorde sig rika på landets tillgångar. Det enkla folket sögs ut, som alltid. Betraktade som vildar och barbarer i väst, var sudaneserna dock stolta, starka och fria människor som i längden inte kunde finna sig i förtrycket. Upproret samlades under en viss Muhammad Ahmad, el Mahdi. Han framträdde som profet och Allahs budbärare, och måste därför lydas av alla. Vid sin sida hade han den sluge realpolitikern, kalifen Abdullabi.

Hurdana dessa män var, vet ingen säkert nu efteråt. I Sudansk tradition är de helgon och hjältar, i västerländsk råa barbarer. Motpolen är general Charles Gordon, fanatisk kristen och renlevnadsman. Han var utsänd av brittiska regeringen för att evakuera staden Khartoum, men stannade i stället och kämpade till det bittra slutet. På hans sida finns i boken tre tappra engelsmän, nämligen brittiske generalkonsuln i Khartoum David Benbrook (flickornas pappa), Ryder Courtney, en äventyrare och affärsman som handlar med allt som rör sig och litet till, samt militärspionen Penrod Ballantyne. De motsvaras på andra sidan av en emir av Bejafolket vid namn Osman Atalan.

Båda sidor satsar livet på att bekämpa den store satan i motpartens gestalt. Inte helt osökt går tanken till Usama bin Ladin och hans vedersakare i Vita Huset.

För en feminist är det ingen vidare munter läsning. Män kämpar, dödar och slåss. Våldet är kompakt. Blodet sprutar. Kvinnor torkar upp blodet och ler genom tårar. Men vadå – detta är en genre, och den är som den är (visst vore det roligt att se hela berättelsen skildrad ur kvinnlig synpunkt!) Den starkaste kvinnliga gestalten är generalkonsulns äldre dotter Rebecca; hon kommer med en del överraskningar under berättelsens gång.

Inom själva genren hör Wilbur Smith till toppen. Vi förstår hur det ska gå, men det är ändå vanvettigt spännande. Eftersom författaren är den han är, kan han inte låta bli att lägga in några kapitel om elefantjakt; det är liksom hans signum, och skulle vara ännu mer plågsamt att läsa om inte hans ställning i frågan stod klar.

Översättningen är inte helt lyckad. Asketiker är inget bra ord för asket, och det var markisen, inte markisinnan, av Salisbury som ledde den brittiska kolonialpolitiken i Afrika.

Knappt 100 år senare, på 1970-talet, var Khartoum fredligt, vänligt och sömnigt. Platserna fanns kvar som de var beskrivna. Nilen flöt fram, blå på ena sidan och gråvit på den andra, på väg mot Egypten och Medelhavet.

Vid Nilstranden mot norr låg fortfarande en av båtarna från general Gordons tid och användes som klubblokal. Militärfästningen var borta, och under strandens susande träd fanns små uterestauranger med världens hjärtligaste kypare, godaste husmanskost och mest förtjusande tiggarkatter. I Omdurman stod både Kalifens hus och Mahdins grav öppna för besök. Kalifens hus innehöll ett litet museum med föremål från tiden för det stora upproret; vapen, uniformer och annat, bl.a. ett personligt brev från drottning Victoria till general Gordon, det stora vita hoppet, vars huvud höggs av med en kroksabel såsom han förmodligen innerst inne önskade. I själva Khartoum fanns på 70-talet Gordon Music Hall, där fnissiga flickor från England dansade och visade brösten, och discomusiken ekade. General Gordon skulle bara ha vetat!

Hur det är nu vet jag inte. Sudan är sedan ett antal år åter islamsk republik. Kanske vann Mahdin ändå till sist, om inte Gordons ande i ny gestalt beslutar sig för att göra ett nytt ingripande. Det finns ju olja i Sudan också …

LISABET PETERZÉN



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22