Södertäljeflickan: Ambivalent skildring av mänsklig tragik

Mar 30th, 2008 | By | Category: 2008-2, Artikel, Recension

Omslag till SödertäljeflickanAv Kjell E. Genberg

Södertäljeflickan påstods vara en ofrivillig medlem av en satanistisk, kannibalistisk sekt i Stockholmsområdet på 1990-talet. Barnen sades vara mellan 2 och 15 år, hämtades från “barnhem i Östeuropa”. Efter att ha köpt in blev de drogade och packades i pappkartonger för att hamna i Stockholm. Djävulsdyrkarna klädde av barnen stängde in dem i burar som hissades upp mot taket i ett mörkt rum. Då och då fick de lite gröt tills det var dags för dem att dö.

Mördarna var medlemmar i sekten, sadistiska typer som kom för att ibland ha sex med barnen innan de dödade dem. Akterna filmades alltid. Seanserna lystes upp av levande ljus (eller av upp och nervända kor som fungerade som facklor) medan barnen spetsades på eldgaffar och tändes på för att förhöja stämningen.

Vissa barn, nertagna från burarna under taket, dödades med en “stor svart dolk”. Vissa mord utfördes av ”Södertäljeflickan” som redan som liten tränats med mindre kniv på spädbarn och fick som belöning tillsammans med sektledaren äta offrets ena öga. Därefter fick de övriga deltagarna dela på offrets hjärta innan de sexuella orgierna kunde börja. Till sist åts en del av resterna av barnet. Rått. Resten packades i svarta plastsäckar och grävdes ned utanför Södertälje. Södertäljeflickan har pekat ut platsen. Polisen har sökt med likhundar och markradar utan att hitta något.

Flickans berättelse är sanning, sa professor Eva Lundgren. Det har hänt här och det har hänt i Norge. Professorn menade vidare att männen som var med begick de fasansvärda brotten av manligt maktbegär, fick en ”kick” av det de gjorde och fick dessutom överta kraft från offren.

Nu har professor Lundgren fått stöd i sina teorier av författaren Birgitta Allmo, som hyste Södertäljeflickan i sitt hem, och är tvärsäker på att tösen utnyttjades sexuellt av sin invandrade far och även av sin mor. Om sina tankar och upplevelser har hon skrivit den 450-sidiga boken Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten (Tusculum förlag 2008).

Ja, riktigt säker på att det hos skriver är vad hon menar kan man inte vara. Boken texter är försåtliga, med relevanta och irrelevanta upplysningar om vartannat. Alla som är ense med Allmo beskrivs som goda människor medan de som nekar att tro eller är allmänt skeptiska förses med nedgörande epitet.

Att polisen inte hittat några kroppar sägs bero på att myndigheten vägrat att gräva där Allmo och några av hennes sagesmän påstår att liken finns. I Sverige pågår alltså fortfarande en makalös konspiration där maktens och myndigheternas män – och kvinnor – är pådrivande.

Tillåt mig tvivla. I så fall borde många känna till den sanna historien. Det finns ett talesätt: Tre kan behålla en hemlighet – om två av dem är döda!

Men boken är intressant genom att den visar på hur en människa (som skulle kunna karaktäriseras som rättshaverist) ser på verkligheten omkring sig. Vissa saker – som anonyma telefon-samtal – förstoras upp, men här undanhålls läsaren vad uppringaren säger, utom i ett fall när man får veta att det är alldeles tyst i luren. Fast, erkännas ska att Allmo i boken erkänner att hon är partisk. Möjligen hade jag kommit på den saken i alla fall.

Jag förutsätter att jag i Allmos nästa bok kommer att hamna i det förfärliga förnekarfacket.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22