SOCKERORMEN

May 10th, 2021 | By | Category: 2021-05 maj, Recension

Omslag till SockerormenAv Karin Smirnoff
Bokförlaget Polaris, 2021
ISBN 978-91-7795-261-9, inbunden, 320 sidor

Agnes är två år när hon med möda lyckas pallra sig upp på pianostolen, bända upp lockat och sedan låta musiken strömma genom fingrarna.
Hon spelar musiken hon hört från rummet bredvid när hon låg i sin spjälsäng, hungrande och med nedsölade blöjor. Hennes skrik tystnade så småningom. Men musiken bestod. Hon spelade Bach fuga från Johannespassionen men visste inget om det. Om noter och klanger. Hon spelade.

Ett underbarn. Långsamt blir två världar uppenbara, ” O-värld och Värld ” I Ovärlden finns det jag ser omkring mig, berättar Agnes. I Värld livets egentliga mening. Det sägs att man inte kan minnas sin första tid i livet, än mindre födelsen. Men Agnes vet annat.

Och berättar.
Underbarn var från första stund oönskat och hatat. Allt handlade om att döda, förinta i O värld.

En mor som förlorat drömmen hade bara hatet kvar. Bara ett tilltagande sjukdomsmörker. Barnet, Agnes, hade bara överlevnad.

Sockerormen är en stark och bitvis nattsvart roman om livets skuggsidor, om dem som lever i marginalerna, i våld och utsatthet, i svek och hat. Men i mörkret kan ljusstrimmorna smyga sig in. I överlevnadskraft, musik och kärlek. Livet vill sig själv. Agnes finner brödsmulorna, soporna, där hon lämnats ensam i en bortvänd O värld. Djuren talar med henne och med en råtta delar hon det svarta.

Även i helvetet finns skärvor av ljus. Agnes upptäcks av ett annat underbarn, Leide, nu en vuxen man, som en gång också burits av musiken men skadeskjutits av vuxenvärldens begär. Nu söker han sin kärlek bland lekskolans mjuka kroppar . En mörk passion. Barn, barn, barn.Han har även varit musiklärare till Agnes mamma.

Leide sammanför Agnes med Kristian på lekskolan, också han i Värld, i musik, med en cello. Och Miika i samma klass med talang för tennis men som Leide ser fiolen i hans händer. De tre barnen ska bli världsberömda. Sköra, mjuka, ömtåliga överlevare.

Kristian skriver på en symfoni, han kan mer, vet mer, Pojken och döden heter den. Hans mamma är sängliggande och icke kontaktbar. Hjärnblödning. Döden är alltid närvarande i Kristian. Hur kan man dö lättast. Han är 9 år. Miika lever ensam med sin finska mamma som börjar släpa sitt ben och snart inte orkar ta sig till arbete. När hon dör är vännerna bredvid vid dödsbädden. Agnes är navet i denna vänskap. Känslig för varje nyans i Kristians väsen och mörker. Hon finner styrka i alla fantasierna om hur mamman ska finna sin död. Tillsammans kan vännerna hålla stånd mot O-världar, dela musiken som uppfyller deras blodomlopp. Inte barn, inte vuxna, men något av vinddrivna själar som levt i tusen år. Små händelser av vanlighet kan ge barnen stunder av lindring, men mörkret återkommer alltid. Kärleken får dem att leva. Fantasin blir ett grenverk som rör sig i vinden. Agnes har alla sinnen vidöppna och tänker inte vika sig. O-världen ska göras fullt tydlig och i öppen dag. Hon söker efter sin Susanne som var den enda famn Agnes hade som mycket litet barn. Nu en hemlös missbrukare, sönderslagen och våldtagen. Men skärvan av ljus finns kvar. Nu är det Agnes tur att bli famn.

När Agnes är 9 år får hon en bror, Matteus. Från första stund älskar hon honom. Modern upprepar sig med att överge. Men Agnes vet. Hon vet vad ett barn behöver och inget av det hon själv varit med om ska ske med Matteus. Hon vårdar, skyddar, matar, värmer. Hon ger Matteus liv.

När Matteus så tas ifrån henne av en för henne frånvarande fadersgestalt väcks både en avgrund och en urkraft. Hon har blivit bortvald och tvingats stanna kvar. Även här, i något till synes oöverstigligt, finner Agnes en väg med hjälp av musiken. Många förvecklingar och hinder uppstår, men till slut finner hon Matteus i Paris i där en far försöker anpassa sin son i ny relation. Matteus vägrar släppa Agnes. Trots att syskonen nu åter slits isär kan Agnes ge Matteus en papperslapp som livlina. Hon finns, vad som än händer. Han är förankrad.

Karin Smirnoff vet att berätta om ”eljest”-människorna. De som faller utanför ramen, de som överlever i utanförskap, missbruk och där det innerst lever en Bach fuga som uthärdar allt. Hennes trilogi om Jana Kippo har nått ut till många människor trots en karaktär som varit svårsmält. Det finns något försonande i den nattsvarta sorgen.

Något i Sockerormen får mig att tänka på Lars Norèn Personkrets 3.

Sockerormen är en fantastisk bok. Sträckläste och var skakad. Så här ser det ut i O-värld. Det finns människor där ute som lever, mot alla odds, i svärta och förnedring, öden vi kanske skakas av en stund men helst blundar inför. Skuggvärldar är osynliga, då finns dom inte. Allt väver ihop sig i oss människor, det är en tunn hinna mellan dem som hamnar innanför eller utanför. Liv bärs av minnen och öden genom generationer.

Åter slås jag av litteraturens enorma kraft. Den som också har musiken som klangbotten. Liksom Underbarn.

GUNILLA LINDBLAD

Karin Smirnoff

Karin Smirnoff. Foto Johan Gunséus

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22