SNUTEN I SKYMNINGSLANDET Svenska polisberättelser i roman och film 1965–2010

Sep 9th, 2011 | By | Category: 2011-9 sep, Recension

Omslag till Snuten i skymningslandetAv Michael Tapper
Nordic Academic Press 2011
ISBN 978-91-85509-62-1, 859 sid

Det här är en tegelsten som torde passa utmärkt för den kader av kalenderbitare som dväljs bland Dasts kunniga deckarläsare. Författaren Tapper tycks emellertid ha för sig att Dast slutade existera sedan papperstidningen lades ner i och med nummer 4-2007 men det eminenta förlaget Nordic Academic Press visste bättre och såg till att det kom ett recensionsexemplar av den dryga kilot tunga boken.

Tapper analyserar i Snuten i skymningslandet polisberättelsen i både roman- och filmform inom den tidsepok undertiteln anger, men han gör mer än så. Han ger till att börja med en historik över modern kriminalpolitik under flera regeringar och berättar om polisens organisation innan han tar itu med de bästsäljande kriminalromanförfattarnas stilbildande romaner och de filmer som följt på dem.

Michael TappeSjöwall–Wahlöö var först ute med att via polisromanerna ”Roman om ett brott” både dramatisera brottsfall ur polisiär synvinkel och – vilket var huvudsyftet – beskriva det socialdemokratiska folkhemmets sönderfall ur ett vänsterperspektiv. Perspektivet poängteras i synnerhet i parets sista Beckroman Terroristerna, där huvudpersonen äntligen hamnar ”rätt” och han hängt ett porträtt av Mao i sängkammaren.

Intressant är att flera av de framgångsrika kriminalförfattarna (Guillou, Mankell, Larsson och i viss mån Persson) har bakgrund i eller sympatiserat med bokstavsvänstern. Att böckerna uppmärksammades i så hög utsträckning som de gjorde kan ha hört samman med att tidens tongivande recensenter hade samma bakgrund. 1968 år män och kvinnor utgjorde en rätt homogen samling propagandamakare när de lämnat sina sekter och blivit kulturarbetare.

Samtliga författare – Maj Sjöwall, Per Wahlöö, Jan Guillou, Henning Mankell, Leif GW Persson, Stieg Larsson, Håkan Nesser och Olov Svedelid – får långa och initierade recensioner av Michael Tapper som också ger läsaren många upplysande citat ur pressens anmälningar av deras böcker. Den som sticker ut i sällskapet är Olov Svedelid som till skillnad från sina kolleger menade att polisen faktiskt gjorde sitt bästa för att skydda landets medborgare. I hans fall är korrupta poliser ett undantag. I kapitlet om Svedelid har jag tyvärr hittat en skönhetsfläck: Tapper säger att en av hans pseudonymer är Iwan Hedman. Där har han tydligen blivit felinformerad. Olov hjälpte Iwan Hedman-Morelius med manuskriptet till Grav i sand (Lindqvists Deckarklubb 1974), men Iwan är en verklig människa (faktiskt grundare av Dast) och inget pen name. Vidare har Tapper missat att det var Olov Svedelid som skrev Olle Möllers bok Jag är oskyldig (Kristallförlaget 1066).

Men det är petitesser i en bok som egentligen vill spegla en politisk samtid genom att grundligt analysera de kriminalromaner och -filmer och för sina läsare skapa förståelse för en samtidshistoria som visserligen ligger lite bakom oss men lik förbaskat bara fortsätter.

Nu återstår att någon tar sig an ett övergripande perspektiv på de romaner och filmer som följt i spåren av Anna Jansson, Camilla Läckberg, Mari Jungstedt, Liza Marklund med flera. De säljer många böcker och kan vara värda en analys även om den inte behöver sträcka sig över drygt 800 sidor.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22