SLÄKTFEBER

Dec 1st, 2009 | By | Category: 2009-5, Recension

Omslag till Släktfeber

Av Sara Paborn
Inläst av Anne-Li Norberg (5 CD, cirka 6,5 timmar)
Earbooks 2009

Alla talböcker som jag skriver om i detta forum avlyssnas under bilkörning. Släktfeber av Sara Paborn var mitt ressällskap under en färd norröver – fyra timmar ena vägen och lika lång återresa – och eftersom jag har en liten koreansk Daewoo avsedd för korta stadsfärder blir längre turer skumpiga och vantrivsel infinner sig lätt. Men debutanten Paborn fick mig faktiskt att le fånigt lyckligt större delen av körningen. Släktfeber är nämligen en utomordentligt trevlig, lagom bitsk underhållningsroman, berättad i jagform av en snudd på medelålders copywriter. Hon hamnar hos sin excentriska familj, på deras lantställe, efter att släktens matriark – Faster kallad – avlidit i den aktningsvärda åldern av 107 år. Huvudpersonen ska hjälpa till med begravningsförberedelser och bouppteckning och flyttar in i sitt arv, fasterns lilla stuga som ligger intill hennes föräldrars sommarhus.

Naturligtvis blir det tjafs om det efterlämnade även om knappt något av det har ett värde. Mor och moster fortsätter en evig fejd som bottnar i barndomsupplevelser. Mor och far är inte värst överens – hon är en halvt misslyckad skådespelerska och han en ensling som dricker sitt kaffe i enrum under en ek, prydd med gamla korkar.

Sara Paborn

Men i stället för att irritera sig på denna märkliga släkt har Sara Paborn skrivit om en kvinna som under en sommar lär sig acceptera att hon tillhör familjen och kommer fram till att det nog inte är så nödvändigt att känna sina släktingar in i minsta detalj, inte så nödvändigt att reda ut gamla surdegar. Man kan lära sig att må bra i alla fall.

Bipersonerna – den poesiskrivande pojkvännen som vill bli hantverkare, den besökande hantverkaren som kanske har en poetisk ådra, det underliga grannparet som inte vet vart de ska flytta, de nyrika ryssar som flyttat in i närheten – beskrivs som de halvtrista figurer de är, men på ett så humoristiskt sätt att de blir riktigt mänskliga. Kanske är de karikatyrer, men det tänkte jag i så fall inte på under lyssnandet. Det beror nog på att berättelsen är skriven med mycket stort hjärta.

Därför kan man stå ut med att vissa kyrkliga begravningsbestyr inte stämmer med hur saker och ting brukar gå till. Det blir också en roande karikatyr.

Och Anne-Li Norberg läser med lagom inlevelse där hon får med blinkningar och hickanden på alldeles rätt ställe.

KJELL E. GENBERG

Anne-Li Norberg

Anne-Li Norberg

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22