SIMMA I MÖRKER

Oct 23rd, 2014 | By | Category: 2014-10 okt, Recension

Omslag till Simma i mörkerAv Kjell Eriksson
Ordfront pocket, 2014
ISBN 978-91-7037-738-9. 287 sidor

Detta är på sätt och vis en berättelse om ett författarliv som startade sent och därför är präglat av vad som hände innan skrivandet påbörjades. Det är en ickekronologisk krönika som bottnar i en vänsterideologisk tro som börjat skava i kanterna. Den självbiografiska redogörelsen börjar på Ymergatan i Uppsala, i arbetarkvarteren på ”fel” sida om Fyrisån där inga akademiker dvaldes. Far arbetade inom järnvägen och mor i konfektionsindustrin och unge Kjell lärde sig att jobba med händerna, som anläggningsarbetare och sedermera som trädgårdsmästare, dessutom som agitator inom Lantarbetarförbundet där han hade marxismen som ledstjärna.

Det var som sådan han började resa, först runt om i Sverige för att få landsbygdens proletärer att organisera sig. Dessa färder kom att bli allt med vidsträckta, trots att han då och då poängterar sin rotfasthet och kärlek till jorden och odlandet, han reser runt i olika världsdelar och plockar i varje land upp intryck som antingen är litterärt användbara eller enbart anledning till ytterligare avsky mot makten – den som varje människa enligt honom är skyldig att misstro och helst göra uppror emot.

Ett uppror som han var mycket aktivt delaktig i var Arbetarlistan (sedermera Folkdemokraterna) som grundades i maj 1990 och vars ledare kom från maoistiska SKP och trotskistiska Socialistiska förbundet och medlemmarna i huvudsak från Socialdemokraterna. Kjell Eriksson var en av ledarna och berättelsen om partibildningens hastiga nedgång och fall är givetvis partisk men ändå intressant läsning.

Kjell ErikssonOm uppror i mindre skala har han skrivit i 20 år. Det var år 1993 han romandebuterade med Knäppgöken. Tidigare hade han skrivit noveller och reportage i huvudsakligen fackföreningspressen. Det var Ivar Lo-Johansson som inspirerade honom att gå från korta till långa texter. Nu var han både trädgårdsmästare och författare, ett växelbruk som fungerade väl när han skrev sina deckare. 2009 hade han skrivit den tionde och sista romanen om Ann Lindell (Öppen grav, http://www.dast.nu/recension/oppen-grav) vid kriminalpolisen i Uppsala och ungefär samtidigt tog han sitt pick och pack och drog iväg till en ö utanför Brasiliens kust för att bosätta sig – och för att börja skriva kriminalromaner som utspelar sig där med kommissarie Santos som genomgående huvudperson.

Den första heter Spetsad (http://www.dast.nu/recension/spetsad) och kom ut 2013 och följdes upp av Smärta (http://www.dast.nu/recension/smarta) i år. Han delar sin tid mellan fiskebyn Tairu på ön Itaparica i nordöstra Brasilien och Barcelona i spanska Katalonien där han skriver på en roman som det inbördeskrig som rasade på den iberiska halvön 1936–1939. I Brasilien har han hittat en ny kärlek, en som han hoppas är varaktig, något som skulle vara nytt för honom. Det är med kärleken som med mycket annat i ett liv som ofta pendlar mellan gott och kaos.

Om jag tolkar självbiografin rätt är Eriksson en ångestfylld och ibland självföraktande optimist med ett raseri som tycks bottna i klasshat. De som inte håller med honom, antingen i politiken eller i en organisations organisation, får veta vem de stungit haver. Då blir orden stora, ilsket sträva och kompromisslösa.

Många i hans åldersgrupp lockades av de kommunistiska grupperingar som hade siktet inställt på revolution från det sena sextiotalet och framåt och han var inget undantag. Ett tag var han maoist i KFML/SKP och lärde sig att avsky socialdemokrater. I biografin finns en lista på dem i partiet och dess ungdomsförbund han tydligen tycker är mest avskyvärda. En SSU-are verkar vara den ende som får godkänt.

Hans svenska deckarkolleger betygsätts i ett avsnitt om en europeisk deckarturné. De han gillar och respekterar är Aino Trosell, Håkan Nesser och Henning Mankell. Däremot har han inte mycket till övers för Kerstin Ekman och den isländske författaren Arnaldur Indriðason, fast det tycks bero mer på deras åsikter än på hur de skriver. Han har inte heller mycket för den så kallade samhällskritiken i samtida kriminalromaner.

Det är en intressant om än mångordig och aningen ostrukturerad bok Eriksson skrivit om sitt liv, ett liv som både innehållit drog- och alkoholmissbruk samt behandling på mentalsjukhus.

Titeln då? Jo, brasilianska fiskare har lärt honom att man aldrig ska simma i mörker eftersom ingen vet vad för odjur som kan dväljas under vattenytan.

KJELL E. GENBERG

Bibliografi i urval
1993 – Knäppgöken (roman)
1995 – Frihetsgrisen (roman)
1995 – Efter statarna – en ny tid (reportagebok)
1999 – Den upplysta stigen (kriminalroman)
2000 – Jorden må rämna (kriminalroman)
2001 – Stenkistan (kriminalroman)
2002 – Prinsessan av Burundi (kriminalroman)
2003 – Nattskärran (kriminalroman)
2004 – Nattens grymma stjärnor (kriminalroman)
2005 – Mannen från bergen (kriminalroman)
2007 – Den hand som skälver (kriminalroman)
2008 – Svarta lögner, rött blod (kriminalroman)
2009 – Öppen grav (kriminalroman)
2012 – Simma i mörker (självbiografi)
2013 – Spetsad (kriminalroman)
2014 – Smärta (kriminalroman)

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22