SEGRARNAS VÄG

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-4, Recension

Av Osmar White
Conquerors’ Road 1996
Översatt av Karl G Fredriksson
Prisma 2006

Det har nu gått mer än 60 år sedan Andra världskriget slutade. Det innebär att alla som levde då håller på att försvinna. Själv var jag nio år och minns bara vagt. Mamma sade att ”det där aset Hitler har gömt sig som en råtta i underjorden”. Vad jag därnäst minns är försöken med atombomb på Bikini. Jag trodde hela jorden skulle smälla i något slags kedjeexplosion. Nu är jag 70. De som var soldater eller hade någon annan roll i kriget, är minst ca 80 år idag. De börjar nog bli glömska av ålder, om de inte redan är döda.

Bland annat ur denna synvinkel är det en nåd att stilla bedja om, att ”nya” goda ögonvittnen framträder. Australiensaren Osmar White (1909-1991) som var en av 1900-talets ledande krigskorrespondenter, sändes 1944 till Europa för att bevaka kriget åt tidningen Herald & Weekly Times Group. Han följde med Pattons Tredje arme och såg mycket av skeendet.

Han förde anteckningar och på dessa byggde han boken Segrarnas väg som skulle ges ut 1946. Så skedde inte och först på 1980-talet tog han fram manuset igen. Så gavs det ut 1996 efter en som det verkar betydelselös redigering. Plötsligt framträdde ett äkta ögonvittne ur tidens dunkel och berättade om de ohyggliga åren för så pass länge sedan. När boken nu kommer i svensk upplaga – väl översatt av Karl G Fredriksson – är det för en historiker som undertecknad, oändligt fascinerande att göra en resa i krigsslutets händelser. Bland annat skildrar White hur Goethes, Schillers och Liszts ”kulturstad” Weimar faller och det därintill belägna koncentrationslägret Buchenwald blottas på sina vidriga hemligheter.

Fångarna omgavs av ”svältens tunna, sura lukt”. I en prydlig stapel låg 103 blåvita, nakna människolik. Det berättades att krematorieugnarna hade flammat natt och dag i åratal. I ett garrotteringsrum hade man hängt offren i en krok med en gardinsnodd om halsen . De arma människorna ströps till döds och ibland tvingades medfångar skynda på det hela genom att dra de upphängda i knäna. De som ändå visade livstecken fick huvudena krossade med en träklubba som liknade ett basebollträ. Ett vittne uppger att kommendanten Kochs hustru hade lampskärmar och bokpärmar av människohud. Fångar med vackra tatueringar fick ställa upp sig på led, så att hustru Koch kunde inspektera.

White berättar att han såg hur ”döda fortfarande gick på sina ben, att de stod i solen, spritt nakna, skälvande av okontrollerbara frossbrytningar, att de låg i snusket från sina sjukdomar på raderna av britsar.” Han säger vidare att ”deras röster var som ljudet av vinden på ett mörkt, djupt ställe, att bilden av deras ögon och deras tänder när de log kommer att förbli mitt livs mest fasansfulla minne, att det kommer att leva kvar hos mig till den dag jag dör.” Och han summerar: ”Det enda humana som tyskarna gjorde här, var när de ströp dem.”

Det är verkligen en stor händelse när nu denna avslöjande och sanningssägande bok äntligen publiceras. Annars blir det lätt så, att människor glömmer vad ont nazisterna hittade på, för att nu inte tala om att de flesta som existerar nu aldrig upplevt krigstiden.

Den nyttigaste bok som givits ut på länge!

JEAN BOLINDER

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22