SCHAKT 1: MYSTISKA MASKINER OCH ANDRA MARDRÖMMAR

Mar 10th, 2010 | By | Category: 2006-1, Recension

Redaktör och utgivare:
Kent Björnsson, Lund 2005

Små förlag som ger ut noveller väller fram. Kent Björnsson har varit i farten tidigare med Paradishusets förlag. Nu startar han om med en skräckantologi. Åtta noveller rör sig i den skymningszon där skräck möter sf och flörtar med fantasy och den existentiella gåtan kopulerar med osmorda maskiner som gnisslar. Lovecraft-penetreraren Johan Theorin visar med novellen Bengångarna att hans Södra gatans östra trottoar i antologin Berättelser i svart (Aleph 2000) inte var ett slumpskott men Theorin är inte ensam om att lysa. Daniel Rehnlund tänjer på fixeringens gränser i Maskinen vid Halmberget med dess rostigt klickande och dödsbringande samlag.

Pia Lindenstrands Den högsta intelligensen i universum med flera meter långa råttor kräver inte råttskräck för att kännas i märgen; skräck-sf som ställer den oupphörliga frågan om det är någon mening att leva. I Järnets rytm av Mikael Ursum är det fartens tjusning som skrämmer när jag-personens cykel så att säga förvandlas till dressin med hundratals vagnar på släp och lokstall. Ett monster på räls blir en ”skälvande hädelse”. Råttan som symbol för det obehagliga finns inte bara hos Lindenstrand.

”Råttorna, som inte längre minns den tid då deras förfäder erövrade fabriksgolvet, väser åt mig…” skriver Johan Jönsson i Min tid snöade bort, en jag-bagatell i skräck. Christian Westerlunds September faller på plats som en puzzlebit med sin maskinhall, kortet på Gud och tågresa. Fascinerande skriven, men varför så uddlös?

A. R. Yngve hörs det alltmer om. Hans Landskap med Sententrer är till att börja med föga skräckinjagande, men strunt i det, för berättelsen är samlingens utan konkurrens originellaste text och fasan tar sig som brasan med läbbigt crescendo. Bortsett från Ynges text är det förvånansvärt hur likartade berättelserna är fast de blivit prismade genom skilda temperament. Det finns en konformism i symbolspråk, som delvis kan bero på ”uppsatsämnet”.

Det vore intressant att se vad t.ex. de verbalt begåvade Daniel Rehnlund och Johan Jönsson, som båda skriver i första person singularis, kan åstadkomma i ett större format med lite mera struktur och handling, ja, rentav intrig.

Så långt svenskarna. Utöver dessa hemmasnickrande skribenter, så är samlingens längsta bidrag från en utomsvensking, Michael Shea.

Om hans Obduktionen översatt av Johan Theorin är det bara att konstatera att hur bra di swenske än är, så saknar deras noveller den dramaturgi, som gör Sheas berättelse så fängslande. Till skillnad från övriga antologidel tagare staplar han inte heller välformade metaforer i mening på mening.

Kanske själva obduktionen är alltför långt utdragen och i pratigaste laget, men den här varianten på parasitism sträckläser ”man”.

BERTIL FALK

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22