SATANS TRIANGEL

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-3, Recension

Av Håkan Nesser
Bonniers 1996

Jag tänker ideligen på en symfoni då jag läser Nessers bok, en roman i tre satser med ett språk rikt på kontrapunkter. Skillnaden mellan den musikaliska symfonin och denna är att stämningsläget hos Nesser hela tiden är närmast konstant. Sinnesstämningen hos översättaren som jagar sin förlupna fru, hos den falske psykiatern som hamnar hos en klient med bindningar till hans dubbelgångare, hos läraren som flyr från sig själv fast han vill vara kvar hos sig själv, har hela tiden ett dystert tonläge.

Det här är väl egentligen en av dessa romaner som använder sig av kriminallitteraturens berättargrepp utan att författaren han för avsikt att skriva en renodlad kriminalroman. Men greppet gör att man sugs in i berättelserna, fastnar för de identitetskriser som de tre huvudpersonerna brottas med. Nessers yttre landskap en obestämbar nordeuropeiskt trakt – från Det grovmaskiga nätet, Borkmanns punkt och Återkomsten finns här också och accentuerar det undflyende.

Nesser följer tydligen en plan i sitt skrivande arbete. Jag hade kanske fel när jag tänkte ”symfoni”. Jag borde ha tänkt ”programmusik”. Det gör inte det hela sämre.

JAN NYGREN



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22