SANNA HISTORIER OM SPÖKEN

Jan 19th, 2009 | By | Category: 2009-1, Recension

Omslag till Sanna historier om spöken

Av Paul Dowswell och Tony Allan
The Ghost Stories 1997
Översatt av Pernilla Carlsson
Historiska Media 2009

 

Det känns lite konstigt att en bok om spökhistorier (som inte är min musik) skulle framkalla sådana déjà vu-känslor som faktiskt Sanna historier om spöken faktiskt gjorde.

Vid slutet av 1970-talet besökte jag Jamaica, bodde i Montego Bay och tog en dag taxi till den ståtliga sockerplantagen Rose Hall. Jag var intresserad av slavarnas villkor på ön i Karibien och hamnade i ett museum som både berättade om detta och om ägarinnan Annie Palmers märkliga död. Familjen Palmer var oerhört rik och under 1800-talet var Rose Hall det finaste ställe någon jamaican kunde bo på.

 

Rose Hall, Jamaica

Rose Hall, Jamaica

Den unga Annie var hetlevrad och skarptungad – och kanske mer därtill, ty hennes make John dog i plågor bara månader efter giftermålet. Det talades om att Annie tagit ihjäl honom med hjälp av voodoo, men också att den slav hon haft som älskare hjälpt henne att kväva maken.

Några slavar hade Annie haft som älskare, och de brukade försvinna när hon tröttnade, men resten av dem älskade hon inte. När hon var misslynt red hon omkring och pryglade dem skoningslöst. Tydligen gillade hon att se blod flyta.

1833 piskade hon en slav som lyckades slita sig lös och började kväva henne. Mord betydde dödsstraff, men med hjälp av andra slavar placerades Annie under en madrass och dog av syrebrist. Läkaren som undersökte henne fann inga spår av att något brottsligt låg bakom dödsfallet. Hon begravdes på sina ägor och sedan började det spöka på Rose Hall. Folk som sov där drömde mardrömmar om hur de var nära att dö, kvävda under en madrass. Folk började se Annies vålnad. Ingen ur ägarfamiljen ville längre bo där, huset förföll och omgivningarna växte igen.

Rose Hall stod övergivet och trasigt i nästan 100 år. Plantagen köptes till sist av en amerikansk miljonär som renoverade stället som nu är en populär turistattraktion.
Det var med nöje jag nu läste Downswells och Allans version av en historia som jag nästan glömt.

 

Kyrkan i Borley

Kyrkan i Borley

1986 översatte jag åt förlaget Bokorama boken Klassiska spökerier (red. Peter Brookesmith) och där fanns ett avsnitt om den ensliga engelska byn Borleys prästgård, en kåk som ansetts vara ”det mest hemsökta huset” i England. 1862 kom Henry Bull dit för att tillträda tjänsten som kyrkoherde – trots att alla varnade för att det spökade kring kyrkan där det tidigare stått ett gammalt kloster. Efter en kärleksaffär som avslöjades blev en munk hängd och hans älskarinna, en novis, murades levande in i en vägg för att dö. De spökade och levde om – åtminstone var detta vad folk sa, något som bekräftades av kyrkoherden och hans familj.

Efter Bulls död 1927 fortsatte spökerierna. Klockor ringde, man hörde mystiska fotsteg och vid ett tillfälle skrämde en huvudlös man upp en åskådare. Detta kom att intressera en viss Harry Price, välkänd spökjägare, som reste till Borley där han enligt egen uppgift upplevde flera övernaturliga fenomen. Price och en reporter från Daily Mirror skrev om saken och prästgården blev en turistattraktion dit man fraktade nyfikna med buss.

 

Spökjägaren Harry Price

Spökjägaren Harry Price

Harry Price hyrde nu huset för att utföra ”spökexperiment”. En planschett (ett hjulförsett bräde med en nedåtriktad penna) skrev ner en ruskig historia om en strypt nunna och spådde att prästgården skulle brinna ner så att man i resterna skulle hitta kvarlevorna efter henne. Huset brann men inte förrän långt senare, och då hittades också människoben under källargolvet.

Harry Price gjorde sig en bra slant på historien. Han skrev två böcker om Borleys prästgård innan han avled 1948. Senare journalister har antytt (nästan mer än bara antytt) att Price själv inscensatt en del av spökerierna.

Det är en ruskig och kul historia som berättas på ett lättsamt sätt. Och jag måste bekänna en sak: 1998 skrev jag själv en ungdomsbok med händelserna i Borleys prästgård som grund. Den heter Spöknatten i prästgården och gav ut av Mälarö-börsens förlag.

Sammanlagt innehåller Sanna historier om spöken tolv historier, alla mycket lustiga (eller olustiga, om man så vill). Fast boktiteln är lite missvisande. Det handlar om spökhistorier där man har dokumenterat berättelserna, dock utan att med säkerhet kunna påstå att de är ”sanna”.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22