SAKNAD

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-2, Recension

Av Karin Alvtegen
Legenda 2000

Del är ett hemskt öde att födas in i en familj som är rikare än kamraternas och med en far som styr allas värld och som kan ge alla andra sparken. Jag vet av egen bitter erfarenhet precis hur hemskt det är och känner därför med både förtjusning och sorg igen mig när jag läser thrillern Saknad av Karin Alvtegen. Men unga Sibylla Forsenström har det värre än vad jag hade. Hennes föräldrar var, till skillnad från mina, vulgära, skrytsamma och korkat opsykologiska. Kanske är det en liten miss i boken att göra dem sådana för jag är övertygad om att katastrofen inte skapas av föräldrarnas dumhet i sig utan situationen som sådan.

Den av kamraterna mobbade Sibylla Forsenström får
inte fortsätta at umgås med killen hon förälskat sig och inte läsa på den gymnasielinje hon själv skulle vilja välja. Jag känner igen alltihop, “kamraters” orättvisa gliringar, förbud mot att umgås med “inte värdig” förälskelse och kravet på att plugga det föräldrarna ansåg att man måste. Men jag vågade aldrig göra öppen revolution utan blev en i skuggan verkande rebell som försökte skjuta förgiftade pilar i baken på alla auktoriteter inom synhåll och som därför blev hatad av lärare, officerare och fisförnäma överklassdamer i feg anonymitet insvepta i pälsar från utrotningshotade djur.

17 år gammal gör Sibylla Forsenström uppror mot föräldrarnas förljugna värld. Vid julfesten, där hon som mindre tvingats sjunga inför alla, blir hon som alla andra år av försäljningschefen tillfrågad om hur det “går i skolan nu för tiden då?”

” ‘Jo tack’, svarade hon högt och ljudligt. ‘Vi super och knullar mest.’ ” Sedan ger hon sig på sin mor: ” ‘Skål då, mamma. Du kanske skulle vilja ställa dig på en stol och sjunga en liten julsång för oss. Tycker ni inte att det skulle vara trevligt?’ /…/’‘Du kan väl ta den där snuskiga visan som du brukade sjunga hemma i köket om kvällarna.’ ”

Det är en underbar revolt och jag önskar att jag haft samma mod en gång. Men vi valde olika vägar jag och Sibylla Forsenström. Jag ställde mig halvt om halvt utanför samhället genom att bli författare och konstnär, men hon tar även här steget fullt ut, blir egendomslös uteliggare som lever på att lura dumma karlar att bjuda henne på livets goda – detta i allmänhet utan att hon betalar igen med sin kropp. När vi först möter Sibylla håller hon på att ordna sig en god måltid på Grand i Stockholm, genom att charma en medelålders direktor. Tyvärr hamnar hon rakt i galen tunna och jagas sedan boken igenom som misstänkt mörderska.

Det finns en berättarglädje hos Karin Alvtegen som är smittsam. Sibylla Forsenström är en bekantskap värd att göra och boken läser i stort sett sig själv. När man lägger den ifrån sig har man haft trevligt men man kan också beklaga att det hela är lite väl enkelt tillyxat, utan djupare psykologisk insikt och med väl grälla effekter. Kanske hade det varit bättre att skriva en skälmroman om den intressanta Sibylla istället för att utsätta henne för väl mekaniska thrillermekanismer.

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22