RÖSTEN I MÖRKRET

Mar 17th, 2010 | By | Category: 2004-1, Recension

Noveller av William Hope Hodgson
Översatta av Rickard Berghorn, Maria Hansson & Birgitta Hylin
Aleph Bokförlag 2003

En av de otäckaste novellerna i skräckgenren är Tre dödas ö av George G. Toudouze, men när den publicerades i All Världens Berättare 3/1945 bad redaktionen nästan om ursäkt. Berättelsen ansågs så att säga inte vara tillräckligt skönlitterär. Men läskigheten var inte att klaga på. Frågan är emellertid om inte några noveller av en annan usel författare, William Hope Hodgson (1877-1918), uppnår en läbbighetsgrad, som kanske inte överträffar men som förvisso tangerar Toudouzes fasansfulla skröna. Det beror på vad läsaren tycker är värst. Råttor eller slibb. För den som vill vältra sig i slafsgenren är Rösten i mörkret och andra skräckfyllda berättelser ett verkligt MÅSTE. Här stinker stanker av förruttnelse medan otrevliga ljus- och färgeffekter präglar den vämjeliga atmosfären, Det faktum att en av de sex novellerna visar upp Hodgsons ockulte detektiv, spökjägaren Carnacki, i full swing, gör inte utgåvan sämre. Carnacki får i Hemsökelsen i slutet av gatan ett fall med tre olika spökerier att bita i. Det slafsiga spökeriet, som bokstavligen stinker, visar sig ha en naturlig förklaring, medan de båda snällare spökerierna förblir oförklarade i denna halvt om halvt ockulta historia.

Ändå är denna motbjudande berättelse jämförelsevis (OBS! bara jämförelsevis!) tam vid sidan om novellen Vraket, en riktigt vidrig klassiker i den slemmiga genren. En verklig stinkare! Den formligen dryper!

För att nu inte tala om Hodgsons mest kontroversiella berättelse, den obehagliga Eloi Eloi lama sabachthani… (Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?), som inte bara upplevs med vämjelse som blasfemisk av en eller annan kristen utan också kan sätta sig i halsen på den mest inbitne ateist. Samlingens övriga tre noveller utspelar sig liksom Vraket till sjöss (Hodgson var många år sjöman), men äcklighetsskruven är inte riktigt lika hårt åtdragen som i de ovan nämnda skräckisarna även om hemskhetsribban ligger på hyfsad höjd också i Havet utan ebb och flod och Rösten i mörkret.

Jag hoppas att det verkligen har framgått att denna samling är gefundenes fressen för finsmakare, som gillar att drägla över fasansfulla berättelser i skräckgenren. Det lekfullt geniala omslaget av Nicolas Krizan är helt suveränt. Här har de stora bokförlagen med sina glåmiga, trista och intetsägande omslag som är på modet ett och annat att lära. Till exempel att man inte ska låta datorfolk utan riktiga illustratörer göra omslagen. Det är de små, små förlagen som gör det. Fast korrekturet, korrekturet.

BERTIL FALK

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22