ROSEMARYS SON

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Recension

Av Ira Levin
Son of Rosemary, 1997
Översatt av Hans Berggren
Wahlström & Widstrand 1997

Förlaget har alldeles rätt när det i baksidestexten skriver att Ira Levins Rosemarys baby en gång jagade kalla kårar genom oss med sin kusliga, svarta berättelse om födelsen av Satans son på dagens Manhattan, om smygande ondska som var lika skrämmande som trovärdig. Både den boken och filmen är i dag klassiker. Förlaget kunde ha tillagt att Bädda för död av Ira Levin är ännu bättre. Men den uppföljare till Rosemarys baby som Levin nu presenterar under namnet Rosemarys son är en betydligt enklare tillställning. Levin ger oss en Rosemary som efter 27 år i koma får möta sin son; det barn som en gång avlades med den Onde. Sonen, Andy, är nu ledare för ett sällskap som inriktar sig på att pacificera mänskligheten inför millenniumskiftet, då alla ska tända ett ljus. Folk älskar honom, och alla bär en knapp med ”I Andy” på bröstet. Sällskapet är misstänkt likt en amerikansk missionskyrka av den sort som bara framträder i TV och där ledaren är mer intresserad av $ än människors själar. Rosemarys son bjuder på mycket litet spänning, något mer satir men som helhet är den ganska trubbig. Språket är enkelt och förmår inte heller entusiasmera. Författaren roar sig till och med att leta lösningen på en anagramgåta genom hela boken, helt meningslöst; han t.o.m. ber läsaren om ursäkt för det. Ibland slumrar även gudarna och här har – tycker jag – Ira Levin slaggat in ganska ordentligt. Han har helt enkelt snabbskrivit för att hinna få ihop en ordentlig handfull dollar åt sig själv innan klockorna börjar dåna för sekelskiftet.

JAN ERIC ARVASTSON



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22