RÄDSLANS FÅNGAR

Apr 2nd, 2016 | By | Category: 2016-04 apr, Recension

Omslag till Rädslans fångarAv Anna Jansson
Norstedts, 2016
ISBN 978-91-1-307070-4, 332 sidor

I denna, den 17:de delen i Anna Janssons deckarsvit om Gotlandspolisen Maria Wern, är det dags för myndigheten att planera för Almedalsveckan. Anstormningen av politiker och mediafolk gör att säkerheten måste säkras förutom att kristallkulan har en del att säga om brottslighetens vanligheter, inte minst inflödet av knark, som då brukar drabba Visby. Det politiska käbblet verkar bli koncentrerat kring – inte flyktingkris och terrorism – legalisering av cannabis, som blivit en stor fråga och delat upp ön i två läger.

Maria Wern är inte värst nöjd med tillvaron. Maken Björn har blivit kvar på fastlandet och dessutom har hunden försvunnit. I och för sig inte världens undergång. Men den finns inte alltför långt bort – hos familjen Runö vars Christoffer Polhem-tillverkade astronomiska urverk, som sägs förutspå just detta signalerar att jorden inte har lång tid kvar. Och vädret är som det är, så stormigt och kallt med luften fylld av hagel, trots att det är juni, att flyg- och fartygstrafiken måste ställas in tyder på att tidens ände är nära. En liten grupp som är övertygad om detta samlas i Tingstäde vikingatida tingsplats på norra Gotland för att invänta apokalypsen som Polhemsklockan sagt snart ska inträda.

Polisen nås dessutom av de rykten som en tid cirkulerat bland gotlänningarna. En lokal producent har börjat odla cannabis på ett ställe som lär vara omöjligt att upptäcka. Mitt i allt detta hittas en 30-årig kvinna, gift med en ung politiker, mördad i hemmet. Det ankommer på Maria att utreda brottet och det dröjer inte länge innan ett annat mystiskt dödsfall inträffar.

Undra på att skräcken fångar öborna.

Jansson är numera en rutinerad kriminalförfattare med hög lägstanivå. Den här romanen är både komplex och spännande och författaren noterar samhällstillvänt att inte bara människorna blir lidande när nu Sverige blivit isolerat, utan livsmedelsförsörjningen på ön kan komma att drabbas.

Anna Jansson är född och uppväxt i Visby men flyttade 1979 till Örebro för att utbilda sig till sjuksköterska något hon arbetade som i många år innan hon etablerade sig som författare i flera genrer.

INGER STRANDBERG

När Anna Jansson nu kommer med sin sjuttonde bok om kriminalinspektör Anna Jansson kan man konstatera att författaren kan sitt hantverk. Fattas bara annat med den rutinen, som inte bara kommer av att skriva deckare, utan även från hennes ungdomsdeckare om Emil Wern och feelgoodböckerna om frissan Angelika. Att alla böckerna har Gotland som skådeplats har väl inte undgått någon.

Författarens senare böcker har innehållit fler parallellhistorier än de tidigare, på gott och ont. Ett mord sker under Almedalsveckan, en hustru till en politiker hittas mördad. Samtidigt har vädret gått bärsärkagång, Almedalsveckan är hotad. Ingen kan ta sig vare sig till eller från Gotland. En större variant av det låsta rummet, eller Agatha Christies Och så var de bara en. Samhället får sig också en frågeställare, hur länge klara man sig utan påfyllning av livsnödvändiga varaor?

Polisen brottas också med den ökade narkotikahandeln, det ryktas om en större odling av cannabis på ön. Marias man Björn får plötsligt veta att han har ett tonårsbarn. Paret beslutar sig för att ta hand om honom trots hans tveksamma brottsliga bakgrund. Men det får Maria göra själv eftersom Björn på grund av vädret inte kan ta sig till Gotland. Detta ställer stora krav på henne eftersom hon samtidigt brottas med mord och narkotikautredningen.

I centrum för historien finns ett gammalt ur som sägs ha tillverkats av Christopher Polhem och skall enligt sägnen ticka mot den yttersta dagen. Detta har fångats upp av en grupp människor som förbereder sig för att kunna överleva den dagen.

Som ni märker finns det mycket att bita i och reda ut både för polisen och för läsaren. Det är som vanligt när det gäller Anna Jansson välskrivet och spännande. Det är lätt att fångas av historien och dras in i denna bladvändare.

Egentligen har jag inte något emot många parallellhistorier om de kan hållas isär och eventuellt logiskt föras samman mot slutet av handlingen. Det finns bitar här jag inte blir helt övertygad om, t ex upplösningen med den grupp som inväntar jordens undergång.

Jag önskar mig också mer humor, det jag vet att Anna Jansson bemästrar så bra, även när ämnet är allvarligt. Kan det vara så att hon har sparat den kryddan till sina utmärkta böcker om Angelika. Men för all del, jag hade ändå stort nöje av den sjuttonde delen av denna långkörare, som väl numer endast överträffas i antal av Jan Mårtensons Johan Christian Homanböcker.

NISSE SCHERMAN

Anna Jansson

Anna Jansson. Foto Anna-Lena Ahlström

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22