PULP

Feb 21st, 2012 | By | Category: 2012-02 feb, Recension

Omslag till PulpAv Charles Bukowski
Pulp 1994
Översatt av Einar Heckscher 1996, reviderad översättning 2012
Lindelöw krim pocket 2012
ISBN 978-91-85379-35-4, 234 sid

Smaka på den här inledningen:

Jag satt på mitt kontor, hyran var inte betald, och McKelvey hade dragit igång med vräkning. Det var hett som satan och luftkonditioneringen hade pajat. En fluga kröp över mitt skrivbord. Jag sträckte ut en handflata och gjorde slut på partyt för hans del. När jag hade torkat av handen mot högra byxbenet ringde telefonen.”

Charles BukowskiDet är pricksäker kiosklitteratur från mitten av förra seklet och man känner igen formuleringar från Manhattan-översättaren Karl-Rune Östlund i beskrivningen av privatdeckaren Nick Belanes början av dagen. Einar Heckscher måtte ha haft roligt när han jobbade med den här boken, Charles Bukowskis sista (han dog av sin cancer samma år som den kom ut).

Historien är komplicerad fast på ett mycket lättsamt sätt, handlar om livets jävelskap och om döden, skriven i rasande tempo av en dödsmärkt författare. Den liknar inga av de böcker av Bukowski som jag brukade sluka om somrarna.

Men Pulp är på sätt och vis en missvisande titel. Visst, ingredienserna finns där, den cyniska tomen och övervåldet finns där, men Nick Belane är en privatsnok som i bästa fall kan karaktäriseras som misslyckad. Han löser inga fall och det gjorde alla deckare under pulpens storhetstid. Det ingick i författarnas uppdrag och de skrev sina alster på djupaste allvar när de drev med konventionerna (inte alla, det måste erkännas) och i viss mån med sin publik. Men sånt fick inte märkas.

En sådan författare var Frank Gruber. I sina memoarer The Pulp Jungle listar han ett slags skribentmanual kallat Ingredienser i en spännande roman som jag ramat in och hängt på väggen i mitt arbetsrum. Så här ska en pulproman skrivas enligt honom: En färgstark hjälte. Antingen färgstark i sig själv eller med ett färgstarkt yrke. Ett tema. Någonting utöver den aktuella mordhistorien. Skurken. Om detektiven är en övermänniska, så ska skurken var ännu mera övermänsklig och helst ha massor med medhjälpare. Oddsen ska vara emot hjälten. Bakgrunden. Bakgrunden ska vara färgstark. Om en storstadsgata inte är färgstark, så måste författaren göra den färgstark. Mordmetod. Mord som utförs med skjutvapen och dolkstötar kan accepteras men då måste omständigheterna kring morden i gengäld vara ovanliga. Motivet. Det finns egentligen bara två mordmotiv. Hat och girighet. Alla andra mordmotiv är bara variationer av dessa två. Ledtråd. I berättelsen ska det alltid finnas en ledtråd, som leder den alerte läsaren rätt. Den måste också finnas där så att den mindre uppmärksamme läsaren kan gå tillbaka och kolla upp ledtråden i efterhand. Tricket. I finalen, då allt förefaller förlorat och hjälten är så gott som överkörd, ska han slita till sig segern och tricket ska vara ovanligt. Action. Historien måste gå undan och vara händelsemättad. Klimax. Ett storartat klimax är nödvändigt och återigen måste det vara ovanligt. Känsla. Hjälten bör på ett eller annat sätt vara känslomässigt insyltad. Han ska utföra sitt värv på andra sidan av vad plikten kräver.

Bukowski använder sig av mycket i det här ”regelverket” men vrider och vänder på allt på sitt bukowskiaste vis. Den som vill ha en logisk berättelse med ett lagom moraliskt slut ska inte läsa Pulp. Den som vill ha kul och gotta sig åt mänskligt (och lite utomjordiskt) elände ska absolut göra det och kanske börja tänka lite på de varianter som döden (Lady Death) kan ha i åtanke åt både författare och vanliga dödliga.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22