PULP

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-2, Recension

Av Charles Bukowski
Pulp 1994
Översatt av Einar Heckscher
Norstedts 1997

Pulp blev ”snuskgubbens” tack och farväl i litterärt sammanhang, avslutad just innan han dog 1994, 73 år gammal. Ett lättviktigt farväl – och kanske just därför en såväl typiskt som adekvat sådant. Bukowski grät som bekant inte blod då han betraktade livet i denna jämmerdal. En lättläst pastisch på gamla deckare av den typ Chandler & Co skrev för brödfödan.

Den första tredjedelen är dessvärre ganska tråkig trots en det i sedvanlig ordning sägs en hel del väl formulerade, uppgivna sanningar: ”Man jagades alltid av någonting. Det tog aldrig slut. Ingen rast, ingen ro. Nånsin.”

Sedan sugs man sakta men säkert in i den totalt flippade storyn som involverar både rymdmonster, en Céline vid full vigör (alla biografier påstår han avled 1961) och Döden (som är en hon) i klart fysisk bemärkelse.

Men någon höjdare utvecklas Bukowskis sista pennfajt dessvärre aldrig till. Själv lär han haft väldigt kul under skapandet, vi andra roas nog mer av tidigare verk, exempelvis hans förra skönlitterära nedslag, ”Hollywood”. Bukowskis storhet låg i skildringen av sig själv och den fiktive privatsnoken Nick Belane lever kuriöst nog inte riktigt upp till sin förebild.

CYRIL TONISBERG



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22