POLISMÄSTARENS BRAVADER

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-1, Recension

av Rolf Stenberg
CEWE-Förlaget 1994

Man kan undra om faktaböcker har något att ge deckarförfattare, -kritiker, läsare och andra intresserade. Enligt min åsikt blir svaret jakande i två avseenden. För det första kan böcker om verkliga livet visa hur den verklighet ser ut som inspirerar så mycket av deckarförfattarnas verksamhet. För det andra kan böcker av och om personer, som på yrkets vägnar har med brott att göra, visa hur deras tillvaro är och att de, i varje fall i Sverige, är ganska normala människor, fastän de arbetar inom ett delvis farligt och ofta omskrivet område jämfört med bildlärare, förste taxeringsintendenter eller digelpresstryckare.

Vad angår den tillvaro som ligger bakom Rolf Stenbergs memoarbok, så är han född 1931 i Överkalix som son till landsfiskalen där. Efter studentexamen började han på landsfiskalsbanan men kompletterade, liksom många av sina kolleger, utbildningen med en jur.kand.-examen och fortsatte på landsfogdebanan. 1963 blev han biträdande landsfiskal i Skellefteå och vid den stora omorganisationen 1965 distriktsåklagare där. 1971 övergick han till polischefsbanan genom att bli biträdande länspolischef i Norrbottens län och 1980 blev han polismästare i Sundsvall. Efter konflikt med Polisförbundet överfördes han 1989 till utredningsuppdrag för landshövdingen i Västernorrlands län räkning. Han har sålunda en allsidig erfarenhet och har upplevt både den gamla småskaliga och den nya storskaliga organisationen och har dessutom hela sin verksamhet inom de stundom speciella norrländska förhållandena. Dessutom är boken av intresse, därför att ytterst få polischefer, åklagare eller utmätningsmän på denna lägre nivå skrivit memoarer. Jag har behandlat några av dem i artiklarna ”Svenska åklagare som författare” i den sedan länge upphörda tidskriften Landsstaten (12/1970), ”Poliser som memoarförfattare” i Polistidningen (9/1971) och ”Skrivande åklagare” i åklagarväsendets personaltidskrift Åtalet (4/1981).

I övrigt kännetecknas boken av en målande skildring av Stenbergs erfarenheter, som tyder på att han är en beslutsam och initiativrik ämbetsman. De många brott han skildrar är huvudsakligen av mindre allvarligt slag, men det finns också ett avsnitt om det sensationella Johan Asplund-fallet i Sundsvall 1980, som enligt uppgift (där Stenberg har avvikande mening) fått sin lösning 1994 genom att ”Sätermannen” Thomas Quick erkänt, att han mördat pojken. Stenberg ger också färgstarka skildringar av de många mer eller mindre kända personer han kommit i kontakt med under sin bana. Allt som allt är det sålunda en intressant bok.

KLAS LITHNER

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22