PESETAS

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Recension

Av Mon Kallentoft
Natur och kultur 2000

”Säkerhetsvakten utanför Casa de Libros bar sin pistol i ett hölster, som verkar vara minst ett par storlekar för litet. Det skulle vara lätt för någon att rusa from, slita åt sig pistolen och skjuta vilt omkring sig bland flanörerna på Gran Via. Eller in i bokhandeln för den delen.”
Våldsamheterna i svensk deckare och thrillers har blivit alltmera frekventa. Det skjuts och mördas i ett och bildlikt kan man verkligen tala om att det skjuta in i bokhandeln. Det är ett förråat, ohumanistiskt perspektiv som dessutom, tvärt om vad som hävdas av genrens förespråkare, är verklighetsfrämmande. Den verklighet som omger oss har många hemska drag men den är då sannerligen inte på långt när så grym och våldsam som den nya generationen av kriminalförfattare försöker få oss att tro.
Det citerade stycket är ur thrillern Pesetas som utspelas i Madrid – men inte ens där är det så föfärande hemskt som bokens raffel och spekulativt våld gör gällande. Man kan undra varför någon beskriver en så här motbjudande och speciell verklighet (och författaren är långt ifrån ensam om det). Vem njuter t ex av att läsa följande:
”Den faans huvud ska ner i toaletten. Sådärja, tryck av bara helvete och låt honom smaka på vattnet blandat med piss.
Paco håller ned huvudet så djupt det går och räknar till tio. Upp.
Har du fattat nu.
Ned igen och upp och ned.
Hur smakar det din jävla kuk. Fattar då vad jag menar. Smaka på pisset din skit. ”
Kanske är det meningen att läsaren ska gripas av hat mot den som bär sig åt på det här sättet och sedan bli lycklig när plågoanden avrättas längre fram i boken. Det är i så fall ytterst primitivt och har inget att göra med litteratur. Den ordsalva som författaren skjuter vilt omkring sig hamnar i bokhandeln. Utan att bli mera kulturell för det.
Boken är luftig och sättningen ganska gles. Man kan komma att tänka på den unge K. Arne Blom, men boken saknar det sug Bloms tidiga böcker hade. Här är det en värld utan riktiga människor som presenteras (den moderna svenska deckaren ska helst vara renons på psykologiska porträtt), en värd som är luftkonditionerad, har hettan vibrerande över staden, där blod rinner, smärtan är outhärdlig och det vimlar av turistfällor. Det mänskligaste som presenteras i detta ingenmansland är dörrvakter …
Jag har funderat över varför jag fått så liten behållningen denna bok. Kanske är det språket. Av en författare begär man ju att han ska skriva bra och adekvat. Men vad sägs om följande stycke ur bokens början: ”Hundra meter längre ner står ett fem bilar brett led och gasar. Ett koppel rasande vakthundar redo att släppas lösa. Avgaser istället för fradga.”
Det kan låta expressivt men står ett koppel vakthundar på led? Är det inte tävlingshundar som kan tänkas stå så? Och om avgaserna är istället för fradga så borde väl avgaserna komma ur bilarnas framdelar? För inte fradgar sig väl hundarna ens i Madrid där vak?!
Boken fick mig att längta efter en annan roman om en spansktalande stad och med våldsamma gangsterinslag. Även här ett enkelt språk. Boken börjar (i Thorsten Jonssons översättning): ”Ni vet hur det är i Habana tidigt på morgnarna när lodarna ännu ligger och sover vid husväggarna: innan ens isvagnarna har hunnit komma med is till krogarna? Ja, vi kom alltså gående nerifrån kajen tvärsöver torget till det där kaféet som heter San Franciscus Pärla för att dricka kaffe där, och på torget fanns det bara en tiggare som var vaken och han stod och drack vatten från springbrunnen. Men när vi kom in på kaféet och slog oss ner, satt de där tre figurer och väntade på oss. ”
Författaren fick som bekant Nobelpriset så småningom. Det är det knappast vara risk att Mons Kallentoft får.

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22