PERSONLIGT

May 11th, 2015 | By | Category: 2015-05 maj, Recension

Omslag till PersonligtAv Lee Child
Personal, 2014
Översatt av Christian Ekvall
Massolit Förlag, 2015
ISBN 978-91-87783-52-4, 380 sidor

När jag var grabb gillade jag seriemagasin av alla sorter. Stålmannen var hyvens men Läderlappen (Batman, för yngre läsare) var ännu bättre eftersom han var lite sårbar utan att författaren behövde ta till Kryptonit. Senare fick jag nya hjältar av ungefär samma typ. De härjade i vilda västern, i krig och agentäventyr. Ian Flemings böcker blev naturligtvis slukade och tydligen har hans sorts huvudperson aldrig blivit omodern, vilket bevisas av att Lee Childs hjälte, enmannaarmén Jack Reacher, tycks vara omåttligt populär (James Bond, släng dig i sängen). Fast sympatierna för den typen av protagonister har mattats med åren, kanske för att teknik tagit över så mycket från logiken. Förr krävdes ett sammanhang för att en person skulle överraskas av någon annan. Det behövs inte längre eftersom övervakningstekniken gör att den som har tillgång till kamerabilderna kan dyka upp eller skicka någon bums.

Det finns mycket övervakning i Childs nya, men trots det lyckas Jack Reacher och hans kvinnliga sidekick Casey Nice klara sig riktigt bra genom historien som förflyttar dem mellan USA, Frankrike och England. Som alltid presenterar författaren en mycket välskriven och actionpackad historia där Reacher presenteras likt Läderlappen och uppför sig som Stålmannen. Det är den nittonde boken med denne huvudperson. Reacher hamnar alltid i spännande och livsfarliga situationer enligt den gamla pulpskribentregeln: Om detektiven är en övermänniska så ska skurken vara ännu mer övermänsklig och ha en hop medhjälpare. Oddsen ska vara emot hjälten.

Plotten är följande. Reacher, gammal militärpolis och enstöring, alltid på drift, lokaliseras av USA:s militär sedan ett attentat mot Frankrikes president misslyckats med en hårsmån. En prickskytt försökte mörda presidenten från drygt 1,3 kilometers avstånd. Det finns inte många som är pricksäkra på det avståndet. En av dessa är amerikanen John Kott som Reacher skickade i fängelse 15 år tidigare. Eftersom man tror att attentatet var en generalrepetition inför ett försök att mörda den amerikanske presidenten vid ett kommande ekonomiskt möte för världsledare i London får Reacher uppdraget att hitta Kott och eventuellt de övriga skjutskickliga innan mötet. Allt medan man inser att Kott inget hellre vill än döda den man som satte fast honom för ett och ett halvt decennium sedan.

Situationen kompliceras av att Kott skyddas av ett gangstergäng i London. Detta leds av den minst sagt storvuxne Little Joey som dessutom är lierad med skummisar från kontinenten. Det blir mycket skjutande och hårdföra slagsmål mellan Reachers och Nices jakt på säkra hotellrum.

Mellan varven får man lära sig med än nödvändigt om kulor, ballistik, vapen och kalibrar, vindars betydelser för kulbanor, nya metoder att producera skottsäkert glas (som inte ens är glas) och hur man hittar i London med och utan gps. Samt hur man effektivast bryter folks lemmar.

Povel Ramel skrev: Och över alltihopa lyser moder soool. Det som lyser igenom här är en önskan om att man ska imponeras av den enda supermaktens resurser. Den är godheten själv även om vissa både högre och lägre anställda inte är lika goda.

KJELL E. GENBERG

Lee Child

Lee Child. Foto Sigrid Estrada

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22