PARIA

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-3, Recension

Av Björn Hellberg
Ordupplaget 2003

När jag började skriva deckare var det vanligt att kändisar försökte tjäna pengar på att skriva ”deckare”. Erbarmligt usla opus hamnade på bokhandelsdiskarna och skämde ut genren. Man köpte, läste, fann böckerna onjutbara och ratade så hela det litterära fack som rymde många goda yrkesmänniskor. Då nu deckarförfattaren Björn Hellberg bytt förlag från Tre Böcker till Ordupplaget förefaller det, som om hans nya förläggare ej fattat hans litterära storhet utan förgapat sig i att samme Hellberg förekommer i TV-rutan och där blivit ett känt ansikte för gemene man.

På nya romanen Paria visar omslagets framsida en bild på hör och häpna – Björn Hellberg själv! Den som inte tittar lika mycket på TV som förläggarna förefaller att göra, kan uppfatta att karlen på bilden ska illustrera den Paria boken handlar om. Tror sig förlaget vara en säljidé ”på spåret” har man snarare spårat ur.

På fliktexten nämns nio olika yrkestitlar som Hellberg kan ståta med, innan det är dags att komma fram till, att han också har rollen som deckarförfattare. För den som i likhet med undertecknad arbetat för att kriminalromaner ska betraktas som litteratur skriven av yrkesmänniskor och inte bisyssloprodukter från kändisar, känns detta som ett slag under bältet. Dessutom är Hellberg en fin och hedervärd författare, som förtjänar att nämnas för sina litterära talanger. Jag har berömt de flesta av hans böcker och är beredd berömma den här också. Hellberg är en driven berättare som gärna blandar en rad spännande historier, avbryter när det är som mest spännande, växlar in på ett annat spår och skapar spänning där också.

Paria utspelas i fiktiva staden Loviken på Sveriges östkust. Den fick stadsprivilegier 1781 av Gustav III och förefaller ligga inte så långt från Norrköping – en stad som f.ö. inte är så olik den fiktiva Loviken. Här finns ett poliskollektiv vars medlemmar på baksidan beskrivs med epitet som ”frispråkige” och ”sexiga” men som i boken är betydligt bättre skildrade än så. Hellberg är visserligen ingen skarpsinnig psykolog, men han är bra på att yxa till trovärdiga gestalter. Poliserna reder ut dödsfall bland ”parian” i stadens ökända kvarter, ”Kloakråttan”. Förklaring ges till namnet och det är en av de mer gastkramande historier jag läst. Man får möta en rad utslagna människor och Björn Hellberg har lyckats mycket väl med att sätta sig in i deras hemska verklighet. Knark- och alkoholbehov förvandlar en människas liv till ett helvete som vanliga, städade medborgare har svårt göra sig en föreställning om.

Deckare handlade länge om överklassens glättade liv. Man hittade den vidrige baronetten flytande i slottets näckrosdamm och på slutet visade det sig att de klockor som gick fel gav alibi för alla utom betjänten. Denne var i själva verket en brorson från Australien vilken måste ärva snabbt för att kunna betala sina spelskulder. Den som bröt med denna klichévärld var en av mina gamla vänner från Deckarakademins tidigare år, Vic Suneson (Sune Lundquist) som bl.a. skrev Uddagänget (1974) om en samling utslagna i Birkastan i Stockholm. I baksidans text sägs att kriminalhistorien ”utspelar sig i en hittills oprövad miljö”.

När Björn Hellberg nära trettio år senare använder en liknande miljö, är han mera realistisk, sannare och litterärt skickligare än ”Old Vic”, Paria är en spännande, engagerande och inträngande skildring av hur människor på livets skuggsida kan ha det i välfärdslandet Sverige. Det är inte bara en utmärkt kriminalroman, utan därtill en angelägen bok över huvud taget en som fräter sig in i sinnet och skapar ärr i själen och som ger ökad förståelse för de minsta av våra bröder, de vilka vi får framtidsavgörande frågor om på den yttersta dagen.

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22