OM DET ÄNDÅ VORE SANT

Feb 13th, 2008 | By | Category: 2001-2, Recension

Av Mare Levy
Et si c’ètat vrai… 2000
Översatt av Agneta Sellin
Wahlström & Widstrand 2001

Lauren var underläkare på San Fransiscos Memorial Hospital och hade haft en fruktansvärd natt då sjukhuset översvämmades av offer från en storbrand. Hennes pass hade blivit långt, hon var dödstrött. För att få lugn och få vara ifred för den envisa telefonen hade: hon bestämt sig för att åka till vänner i Carmel. Väl medveten om att hon körde för fort i sitt uttröttade tillstånd ville hon komma fram fort för att sedan få vila.

I bilen hörs ett skrapande ljud och allt går mycket fort. En smäll och allt svart. Lauren ligger orörlig, hon ser fridfull ut, andningen är långsam men regelbunden.

En parkeringsvakt ser olyckan och larmar. Mycket snabbt är ambulans med två läkare på platsen. De känner genast igen sin kollega. De kämpar förtvivlat för att rädda henne, alla värden ser svaga ut, rent hopplösa.

En strid emellan dem tar sin början, en läkare envisas med att gång på gång höja dosen av atropin, ge högre och högre effekt på elchocken, men det förefaller hopplöst. Hon har slutat andas. De ger upp och hon förs till sjukhuset där hon arbetat och hennes läkare tar emot henne. Mot bättre vetande sätter han igång upplivandet, hon har nämligen börjat att andas igen efter att ha fallit av båren i polisbilen under transporten till bårhuset.

Arthur, arkitekt, kommer till sin nyligen hyrda lägenhet. Han är trött och funderar på dusch eller bad och går för bad. Radion står på för fullt och han lyssnar med nöje på Peggy Lee och Fever, någon knäpper takten, där står en kvinna som knäpper med fingrarna i takt, helt inne i musiken. Arthur tror att det är ett practical joke.

– Ser du mig, frågar kvinnan, som presenterar sig som Lauren. Hon berättar om olyckan och att lägenheten är hennes, dit hittade hon. Många humoristiska episoder mitt i en tragedi, rasande roliga händelser innehåller denna bok. Så många fina tankar. Visste inte att fransmän hade så fin humor. Författaren skrev boken till sin son som då var ung Nu får han läsa den. Lyckans pojke!

MARGARETA MORELIUS



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22