NYAGA

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-4, Recension

Av Peter Nilsson
Norstedts 1996

I fjol kom Peter Nilsson med det uppmärksammade rymdeposet Rymdväktaren. Detta är uppföljaren. Bra svensk SF är en sällsynt vara varför man redan från början är välvilligt inställd. Denna välvilja håller i sig ett par kapitel – här och var hittar man nämligen tänkvärdheter om livsfrågor och universums mysterier – men sedan drunknar den i ett virrvarr av svårförståeligt, för att inte säga obegripligt tekniksnack. Det börjar kul när påven; som härskare över en jord i kaos, ger ett påbud om att bygga superdatorer på månen. Fast man börjar stirra förvånat när författaren (tydligen på fullt allvar) hittar på ett dataprogram som kan simulera Gud.

När Nilsson håller sig bokstavligen på jorden – i synnerhet Rom som skildras kärleksfullt – är det skön läsning, men snart är han återigen inne i ett informationsflöde, som sluter läslusten. Det blir för mycket bits och för lite folk. Synd på så rara ärter.

KARL HJELM

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22