NOVELLER FÖR VÄRLDENS BARN

Mar 10th, 2010 | By | Category: 2006-1, Recension

Red. Mats Söderlund
Informationsförlaget 2005
pocketupplaga
(För varje såld bok går 7:50 till Radiohjälpen.)

Knappt har jag läst andra omgången Noveller för världens barn förrän första omgången ramlar ner, upptryckt i pocketformat. I den utmärkta andra omgången var ämnet spänning. I första omgången tycks urvalet av Söderlunds förord att döma ha bestämts av hur kända författarna är. Det är också flera av de stora elefanterna (bara Ekman och Guillou saknas) som bjuder upp till dans. Samlingen marknadsförs som ”nitton fantastiska berättelser för vuxna.” En överdrift. Ganska många av texterna är gravt handlingsförlamade.

1.) Hans Alfredsons dubbelbiografiska ”novell” Två liv är faktamässigt säkert korrekt men med utvecklingen i Zimbabwe glasklar i backspegeln känns det som om den undviker något väsentligt. Mig engagerar den inte.

2.) I Gunnar och Gunnel av Inger Alfvén bedrar Gunnar Gunnel med… det ska jag inte avslöja. En liten fin kortnovell.

3.) Gerda Anttis Robin och jag är en pratig vardagsberättelse, lite beskäftig och med uddlös för att inte säga knorrlös knorr. För lång för mig.

4.) Då är Ernst Brunners suggestiva Böneutroparen desto kortare, kompakt, i det närmaste perfekt i form, språk och längd.

5.) Tänk Dig att Franz Kafka träffar Cornell Woolrich och de skriver en novell tillsammans. Resultat: Åke Edwardssons Personligt telegram, en historia i suspensegenren, där spänningen dras ut som ett gummiband med rejäl dopplereffekt. Längre än Anttis novell, men gastkramande från början till slut. Fullkomligt lysande.

6.) Ulf Erikssons Glädjen är smått lyrisk, mångordig och med obevisade påståenden, typ: ”Om inga andra känslor än de som kan fylla funktioner tillerkänns verklighet, får känslan av tacksamhet något skamligt över sig.” Smaka på den! Klarar den sig ens som usel aforism? Här finns antydan till handling, men upplöser sig i flum.

7.) Inger Frimanssons röriga Hästar är varken fågel eller fisk. Häst kanske? Hon har här utvecklat mor-ror-far-är-rar-genren med lätt staccatoartat språk. Skulle platsa som lättläst om det inte var för den grumliga bristen på begriplig handling. Detta är ingen novell, möjligen någon form av prosalyrik, men nej, inte det heller.

8.) Beate Grimsruds Den personliga erfarenheten är i alla fall en sorts ansats, men känns väldigt privat.

9.) Hans Gunnarssons Tisdagarna med Ove lämnar mig också likgiltig. Är den ett utsnitt ur en zaggig roman eller vadå?

10.) Det är stake i Peter Kihlgårds Hennes förste. Utmärkt intimskildring av taxiresa och miljöbeskrivning av vårdhemmets yttre samtidigt som förväntningarna inför mötet med exmaken efter sex år byggs upp. Här har vi en författare som med tillbakablickar behärskar den dramaturgi som saknas i förslummade texter. Den psykologiskt läbbiga finalen är en utdragen chock. Fast kanske inte det jag helst vill läsa.

11.) Maria Küchen vill nog säga något med sin Kia, Kia, Kia fast jag vet inte vad. Det är återigen blanda-och-ge struktur med en sorts inre sammanhang. ”Dags att gå hem och fika.” Tja.

12.) Lotta Lotass Slussarna är om inte annat intressant där den utan uppehåll mal på tomgång sida upp och sida ner likt en utdragen glimt av gammal sovjetisk socialrealism. En litterär sällanköpvara.

13.) Kristina Lugn samarbetar med Henning Mankell om Tjuvbadarna och berättelsen känns som epik i det mycket lilla Tusen-och-en-natt-formatet. Mycket bra, ja, fängslande.

14.) Äntligen! Efter ett pärlband med flera pretentiösa historier en rasande bra skröna, skriven med humor, likt berättad på en ljugarbänk. Nämligen Håkan Nessers pärla Television. Samlingens enda skojiga.

15.) Lotta Olsson har förtjänstfullt återupprättat sonetten för en del år sedan, men någon upprättelse av novellen åstadkommer hon inte med Mammas kärlek är så sann. Följande citat passar inte bara in på hennes jag-berättelse: ”Jag skulle passa som författare. Passa att sitta i teve och prata om Känslor och Döden och varför jag skriver.” Återigen samma Zeitgeist. Känslor men ingen handling.

16.) Björn Ranelid har jag naturligtvis hört talas om, men aldrig läst. Av den både realistiska och symbolmättade handlingen i Flaskskeppet att döma är han en utomordentlig berättare. Mersmak!

17.) Niklas Rådström har jag också hört namnet på, men då jag tämligen systematiskt undviker böcker av kändisar har jag aldrig förr läst honom heller. Frågan är dock om inte hans fantasteri En stackars narr är samlingens clou, trots den förutsägbara upplösningen. Bravissimo!

18.) Birgitta Stenberg Några valssteg till Haffners ära är en nästan surrealistisk berättelse med abrupta kast och underbart oväntad upplösning.

19.) Eva Ströms Linda Bell slutligen är välskriven och saknar inte handling, fast den är lite obehaglig.

Jag brukar inte skriva om romaner jag inte uppskattar. Det får nån annan göra. Svårare med en antologi som består av olika författares alster. Bör jag bara berätta om texterna jag gillar? Här har jag behandlat även de som känns jobbiga att ta sig igenom. Alla de här författarna kan förvisso hantera svenska språket. Det är inte det som fallerar, men förmågan att strukturera engagerande förlopp är däremot ofta skral, ja, obefintlig. En form av igenslamning som tycks vara inne. Jag får nästan lust att föreslå läsning i studiesyfte av Isaac Asimovs, Agatha Christies, Richmal Cromptons, Damon Runyons, Wilbur Daniel Steeles eller Joyce Carol Oates olika nedslag i det korta formatet. Eller varför inte Edwardssons, Lugn! Mankells och Nessers. Och jag frågar mig varför jag har så svårt för famlande texter i mainstreamgenren? Svaret är nog inte bara, att de inte utgör någon utmaning för mig som läsare. De känns därtill rent allmänt sett meningslösa när de varken rör sig framåt, bakåt, uppåt eller i sidled utan är likadana i början, mitten och slutet. Vad är det för fel på berättelser med rejäl handling och stabil struktur? Den här samlingen består inte av deckarhistorier, men det är nog ingen slump att alla de medverkande deckarförfattarnas bidrag håller mått med råge. De kan hantverket i mer än ett avseende.

BERTIL FALK

Taggar:

  Relaterade poster:

Comments are closed.