NOVELLEN. EN ÖVERSIKT Av Bertil Falk

Jan 7th, 2008 | By | Category: 2008-1, Recension

BTJ Förlag 2007

Han har varit flitig i höst, den gode Bertil Falk. Utgivning på Zen Zat, ett par antologier på engelska och nu en bok om noveller. Novellen. En översikt är inte den första boken om novellen som fenomen på svenska, men absolut en av de mest ambitiösa. Vi får en genomgång av novellens historia, från de tidigaste gudasagorna och in i vår tid. Vi får veta var och hur noveller publicerats (främst i novellmagasin). Vi får geografiska utblickar, främst till Fjärran Östern (Bertil är indiofil, om det är ordet). Och slutligen får vi utöver diverse regiser, boklistor och tips om var man hittar noveller, också en mycket lång genomgång av 200+ kända och okända noveller. Omslaget är snyggt. med ett collage på några novelltidskrifter (inklusive Jules Verne Magasinet och Minotauren).
Undertecknad citeras i början och beklagar att novellen hamnat på undantag: “Vart har alla vackra noveller tagit vägen och var kommer alla fula dokusåpor och kändisre-portage ifrån?” (Minns inte var jag sade det. Kanske i DAST Magazine. Jag syftar på att dagens tidningspress knappt har något utrymme för noveller, i motsats till hur det var förr i tiden.)
De historiska perspektiven är hisnande. Vi får veta att novellen eller i alla fall den korta berättelsen sannolikt är den ursprungliga berättarformen. Den uppstod förmodli-gen för 10 000-tals år sedan då männen kom hem från en lyckad jakt, och hade en spännande historia till lägerelden om hur de fällde den där mammuten. Många tidiga religiösa texter (Gilgamesh, egyptiska, indiska med flera mytologier) kan också sägas vara en sorts noveller. Det är korta, sedelärande berättelser. I bokens avslutande no-vellporträtt anges Jesus som novellförfattare! (Genom sina så kallade liknelser i evan-gelierna.) Även de isländska sagorna hade ofta novellkaraktär. Romanen är en mycket senare uppfinning (Cervantes Don Quijote anges ofta som den “första moderna romanen”) men många romaner är egentligen sammanställningar av länkade noveller.
Novellens glansdagar inföll från slutet av 1800-talet och fram till 1950-talet, inte minst genom de amerikanska pulpmagasinen (så kallade på grund av det billiga trähalti-ga pappret). Den sista amerikanska pulp-distributören gick i konkurs 1957, och därefter fanns bara ett med tiden krympande antal digest-formatmagasin för noveller. Strax innan hade fenomen som serietidningar, billiga pocketböcker och TV brutit in på marknaden, och utmanast novelltidskriftens hegemoni som förströare. Det är i det engelska språkområdet novellen hade starkast fäste under 1900-talet.
Även i Sverige fanns en vildvuxen flora novelltidskrifter: Tidsfördrif, All världens berättare, Lektyr, Folket i Bild, Jules Verne Magasinet/Veckans Äventyr, Levande Livet, Veckans noveller, Detektivmagasinet, etcetera etcetera. De försvann på samma sätt och av samma skäl. Idag finns det blott kvar en del novellistik (ofta kärleksnoveller) i så kallade damtidningar och några få mindre kulturtidskrifter.
Ändå var novellen en gång en tung och bärande del av kulturen. Bertil Falk uppskattar att det 1900-1960 publicerades 250-300 000 (!) noveller enbart i Sverige, i de många olika tidskrifterna. Han är (liksom även undertecknad) novellälskare och upp-skattar att han läst 20 000+ noveller, så praktisk research ligger minsann bakom boken Novellen. En översikt.
Noveller är praktiskt att läsa när man har en liten stunder över, på en flygplats, i bus-sen eller innan man går och lägger sig. Och är novellen dålig har man inte slösat bort lika mycket tid, som man har om man tragglat igenom en 700 sidors usel roman. Kanske kan novellen få en renässans i vårt stressade samhälle där vi lever allt mer tidsmässigt upphackat. Man kan till exempel lyssna på en novell i sin mobil, som en MP3-fil, eller läsa den på en dator (kanske handddator). Även om man tycker att text på datorskärmar är svårlästa, kan man ändå klara en kortare text.
Det är tråkigt att det inte finns en enda större tidskrift ägnad huvudsakligen noveller. Att vi nu har Internet kan knappast avhjälpa denna brist, även om nätet tycks ha framfött ett stort och växande intresse för novellskrivande.
Jag tycker mig märka stadigt ökande brister i film- och TV-berättande. Hollywood är så urlakat på berättarkonst att man gör ständiga uppföljningar (Alien III, Rocky V och så vidare) eller nya versioner av gamla filmer. Kanske kan ett nyvaknat novellintresse skapa bättre manus? Dagens manusförfattare bör kanske träna genom att skriva just noveller?
Det är en sprudlande kavalkad som Bertil Falk bjuder på. Om jag får ge litet kritik, må det vara att genomgången stundtals känns litet spretig. Ett något mer systematiskt grepp om ämnet kanske inte hade skadat. Jag skulle också gärna ha läst mer om post-1900-noveller. Författaren ägnar en hel del energi åt att spåra tidiga deckarinfluenser, till exempel i gamla religiösa berättelser där det sker någon form av brottsuppklarning (det finns exempelvis flera “deckarnoveller” i Bibeln). Science fiction-novellen har förstås också sina föregångare i äldre “fantastiska” berättelser.
Nu är Bertil Falk inte ute efter att analysera så mycket (det kan litteraturvetare göra tills ögonen går i kors) men han är på det klara med att skillnaden mellan “fin” och “ful” litteratur är mindre än vi tror. Många “fina” författare har skrivit kanske 100-tals noveller i de billiga (och “fula”) novelltidskrifterna. Och många “billiga dussinförfattare” har i efterhand nått parnassen eller i alla fall kultstatus (som till exempel H P Lovecraft eller Philip K Dick). Litterär kvalitet är något som bara finns i betraktarens öga. En recensent kan höja en bok till skyarna som en annan tycker är värdelöst skräp.
Leigh Brackett skrev ett eldigt försvar för “billig” så kallas space opera, som citeras. Hon menar att “Den så kallade rymdoperan är folksagan, hjältesagan om vår särskilda nisch i historien.” Bertil Falk lägger till att “många av de texter som stod i de prestige-fyllda magasinen [är] i långa stycken förlegade, medan Leigh Bracketts och Ray Brad-burys berättelser i Planet Stories upplevs som fräscha.” Hjältesagan är mer tidsobunden.
Författaren ger sig inte in på att definiera novellen, annat än som en kortare berättel-se (han citerar också ett uppslagsverk som menar att även vers kan ses som noveller; huvudsaken det att det finns en berättelse). Det har hävdats att novellen är en “egen genre”, men novellen är blott ett (kortare) format. Novellen är som en roman, fast kortare – svårare är det inte. De som påstår att novellen är en “genre” brukar tappa bort det här med att väva in en berättelse och resultatet blir ganska tråkigt.
Bokens avslutande novellbeskrivningar är en guldgruva av lästips. Synd bara att blott en mindre del av dem finns i nyare tryck. Förlagen borde satsa på fler novellantologier, tycker jag. Jag tror att det är en myt att noveller “inte säljer” (de få undersökningar som gjorts antyder att en antologi säljer minst lika bra som en genomsnittlig roman), och noveller har mycket mindre av transportsträckor och dödkött.
Bertil Falks Novellen. En översikt kommer som en glad överraskning för alla dem som glömt bort att det finns något som heter noveller!

AHRVID ENGHOLM



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22