NO GOOD FROM A CORPSE

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-2, Recension

Av Leigh Brackett
Dennis McMillan Publications
1:a upplagan 1999

”Du har hår på bröstet, men det är ingen skottsäker väst.” Citatet kommer från en antologi som jag länge har jagat. Leigh Brackett förnyade inte den hårdkokta deckargenren men hon tänjde ut den så pass att man kan förstå när t.ex. Bill Pronzini antyder att hon var mer Chandler än Chandler själv. Den här samlingen bär syn för sägen. Den innehåller titelberättelsen, hennes debutroman, som fick Howard Hawks att anlita henne vid filmatiseringen 1946 av just Chandlers The Big Sleep (Utpressning). Romanen No Good from a Corpse har emellertid funnits att tillgå i nytryck tidigare.

Det fina i den här utgåvan är superbonus i form av åtta kallhamrade noveller från åren 1943-1945, hämtade ur kioskmagasin som New Detective och Thrilling Detective samt en novell ur Argosy 1957. Tidigare inte omtryckta.

Brackett staplar lik så att man inte tror att det är sant (det är det ju inte heller, det är som all skönlitteratur påhitt). Hårdhudade damer, tuffa herrar, svart humor, svekfulla vänner, hämndlystna fängelsekunder på rymmen, bitska replikskiften, lakoniska konstateranden, visuellt beskrivna slagsmål, blodvite, skyttedueller i rum där onda och nästan goda trängs, sjabbiga interiörer, påträngande miljöer, häftiga dramer utomhus nattetid, grusade förhoppningar, brustna illusioner, men också gott gry och ”lyckliga” slut.

Här finns allt man kan begära. Genrens hårdhänta krav är uppfyllda långt utöver bristningsgränsen, men ändå så pass kompakt att det inte blir för mycket. Tala om balanserat författarskap mitt i allt elände. Dessutom är det fruktansvärt välskrivet så att man (= jag) baxnar och tvingas läsa om meningar och repliker och riktigt pröva dem i munnen.

Intrigerna är av ett helt annat slag än de rymdoperor och enkelt strukturerade planetära romanser Leigh Brackett skrev åren 1940-1943, men baske mig var inte Brackett lika duktig vad hon än skrev. Brytpunkten i hennes författarskap ligger i året 1943, då hon började skriva dessa deckare samtidigt som hennes sf blommade ut för fulla muggar.

Hennes elev Ray Bradbury berättar i ett förord att hon ringde honom dagen innan hon avled 1978 och med gott humör berättade att hennes doktor just gett henne en rejäl överdos smärtstillande medel så att hon fick dö i stillhet. Hennes insatser i skilda genrer lever förvisso vidare.

BERTIL FALK

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22