“Nästan död man” av Edwardson en rutinerad och ologisk roman

Mar 31st, 2008 | By | Category: 2008-2, Recension

Omslag till Nästan död manÅke Edwarsons tionde och tydligen sista bok om kommissarie Erik Winter är i faggorna. Fram till dess får vi nöja oss med den nionde som heter Nästan död man (Norstedts 2007). Jag har läst delar av den här historien förr – i en novellsamling av Edwardson. Där försvann en flicka från ett kollo och så är det också i Nästan död man.

Edwardson gillar att hitta motiv långt bakåt i tiden, något han inte är ensam om bland de kriminalförfattare som seglat upp på parnassen de senaste tio, femton åren. Det är ett pussel som bygger på ett mysterium och inbegriper en misslyckad författare, en gangster, en äldre ensamstående man och en politiker. Den gemensamma nämnaren – på flera plan – är döden.

Har han då lyckats med sin 500-sidiga berättelse. Ja, han har rutinen för att få ihop historien och möjligen har han (som andra recensenter påpekat) åstadkommit något metafysiskt med sin berättelse, gjort något större än en enkel deckare.Åke Edwardson

Jag försökte läsa och läsa om för att hitta detta storslagna, men misslyckades. Felet är kanske mitt men här finns saker att retaupp sig på för en enkel deckarläsare som inte har alla litterära, klassiska förebilder i klart minne.

Jag har svårt att tro på logiken i alla märkliga sammanträffanden. Alla ”huvudpersoner” visar sig, på något sätt, vara inblandade i den stackars tösens försvinnande för 30 år sedan. Det är kanske inte att undra på att dessa människor vägrar att svara på frågor om sin inblandning, något som övertydligt redovisas med ”svarade inte” gång på gång på gång vilket resulterar i tankeflykt som inte bara stressar utredaren utan också läsaren.

Men i övrigt är kommissarie Winter sig lik inombords. Till det yttre förändrades han sedan filmerna där Erik Winter gestaltades av skådespelaren Johan Gry började visas. Men han är lika förtjust i fin whisky, snofsig musik och dyrbara kläder. Och skildringen av Göteborg är så trovärdig och vackert beskriven att man börjar längta dit.

Fast fan vet om man vågar. De poliser han skildrar har krämpor (Winter själv något som liknar migrän) och svårigheter med sina relationer. Ingen är riktigt sympatisk, så det vore illa om man blev gripen av någon av dem. Att prata med dem är lika illa. De tycks inte vilja samtala, enbart föreläsa ända fram till ett slut som får mig att undra om författaren mår lika illa som sina påhittade personer.

MAGNUS BERGLUND

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22