MR RIPLEY En man med många talanger, En man utan samvete, En man med onda avsikter

Feb 2nd, 2012 | By | Category: 2012-02 feb, Artikel, Recension

Omslag till Mr RipleyAv Patricia Highsmith
The Talented Mr Ripley, Ripley Under Ground och Ripley´s Game .
Översatta av Mårten Edlund respektive Britte-Marie Bergström
Norstedts 2011
ISBN 978-91-1-304016-5, 831 sid

Den 21 november 1975 är en av de viktigaste dagarna i mitt liv. Då fick jag träffa världens just då främsta deckarförfattare, amerikanskan  Patricia Highsmith vilken gästade Svenska Deckarakademin. Middag serverades på Hotell Reisen som på den tiden var Akademins stamställe. I Menyn ingick bl a “Filé du Pork Ripley” och “Glace Patrician”. Mycket dryckjom förtärdes och snart uppstod en vild debatt om poliser.

En stackars polischef som var ledamot i Akademin fann för gott att försvara sig mot allt illasinnat som sades om poliser:

– I have onely dragit sabel once!

Patricia Highsmith, självporträttPatricia Highsmith och jag hade liknande polisåsikter och det förde oss samman. På min “Menu” ritade hon ett signerat självporträtt och gav mig. “Schriftstellerin?” skrev hon och jag vet ännu ej varför hon använde tyska. Hon signerade även Tom Ripley-boken: En man utan samvete till mig. Så åkte hon och jag svarttaxi till Sheraton och där drack och pratade vi vidare. Hon berättade om sin Ediths Dagbok som hon just höll på att skriva om för tredje gången. Vi diskuterade skrivandet inifrån och jag lärde mig enormt mycket.

Några år senare ringde en Stockholmsjournalist mig och sade att han intervjuat Patricia Highsmith som levde med ett gäng katter i en fransk, idyllisk liten by nära Fontainebleau.

– När hon hörde att jag var från Sverige, hälsade hon till dig!

Det gladde mig mycket att också hon tyckte vi var på samma våglängd. Undan för undan har det sedan gått upp för mig att hon när hon skrev tog sig in till det C G Jung kallar “Det kollektiva omedvetna” ett skikt i själen som finns hos alla, men som är svårt att nå in till. Där finns alla mänskliga erfarenheter samlade.

Patricia Highsmith 1981Mötet med Patricia Highsmith fick en alldeles enorm betydelse för mitt fortsatta skrivande. Mina experiment med Det kollektiva omedvetna trappades upp. Jag lärde mig, att kommer man bara dit, så kan man hitta individer som förvånar en. Beskriver man sedan en sådan figur blir läsarna också förvånade och somliga blir rasande över att vissa av bokfigurerna är så omoraliska och samvetslösa. Tom Ripley är en psykopat som inte får några samvetskval över något han gör.

Highsmiths Ediths Dagbok (Ediths Diary) kom på engelska 1977 och på svenska, översatt av Jadwiga P. Westrup 1978. Den handlar om en amerikansk kvinna vars son är känslokall. Sitt misslyckade liv skildrar stackars Edith falskt och förgyllt i dagboken med som det står i baksidestexten “en insikt som är nästan kusligt säker” — dvs ur det kollektiva omedvetnas perspektiv!

Själv läste jag in mig på psykologi och jagade avvikande individer i Det kollektiva omedvetna. I min Du Janne (2000) skildrade jag en psykopat. Det är en personlighetstyp som man grovt missuppfattat i deckarlitteraturen. Det som i grunden är en människa som saknar känslor för alla utom sig själv och därför utan samvetskval kan döda andra, har blivit något slags knäpp mordgalning som förenar alla möjliga psykiska sjukdomar i sitt perverterade sinne.

“Han var en mordgalen psykopat som verkligen kunde sin konst” skrev en deckarrecensent uppskattande i en anmälan av modell “Läst men inte förstått”.

När nu Norstedts ger ut en samlingsvolym med drygt 800 sidor om Mr Ripley är det verkligen en stor litterär händelse. Boken innehåller En man med många talanger  (The Talented Mr Ripley), En man utan samvete (Ripley Under Grund ) och En man med onda avsikter (Ripley´s Game ). Översättning av Mårten Edlund (1913–1987) respektive Britte-Marie Bergström (1920–2005). Ulf Karl Olov Nilsson har skrivit ett förord på, tycker jag, gott och ont.

U K O Nilsson (UKON) är väl inläst på Highsmith och formulerar sig väl. Och han bekräftar indirekt min tanke om att Patricia Highsmith inte diktat sina figurer, utan de har kommit till henne från det kollektiva omedvetna: “I intervjuerna talar Highsmith om sina karaktärer som vore de verkliga personer. Betecknande är också hur de kommit till henne …”

Men jag känner det som så att han inte helt förstått den mekanism Highsmith förklarade för mig när möttes i Stockholm. Och jag undrar vad han menar att en psykopat kännetecknas av när han skriver: “Psykopat? Må så vara, men för Tom Ripley finns det ingen njutning i själva mordet …”

Nej, varför skulle Ripley njuta av ett mord? I så fall vore han sadist och det är något helt annat. Patricia Highsmith har med geniets känselspröt verkligen lyckats skildra en sann psykopat – en som bara tänker på sig själv och som saknar överjag – samvete.

Den enda person Tom Ripley över huvud taget bryr sig om är sig själv. Det framgår mycket snart i första boken. På sin Atlantresa är han är mycket rädd om sin egen dyrbara person, oroar sig för sin säkerhet:

“Vad hade han här att göra? Han hade inga vänner här och han kunde inte språket. Tänk om han blev sjuk? Vem skulle ta hand om honom?”

När Tom Ripley stiger ombord på den lyxiga ångaren har han av sin uppdragsgivare fått en fruktkorg:

“Korgen hade ett stort handtag och under den gula cellofanen låg äpplen och päron och druvor och ett par chokladkakor och åtskilliga små flaskor med sprit och likör. Han hade  aldrig förr fått en fruktkorg. För honom hade det alltid varit något man såg i lyxbutikernas skyltfönster till fantasipriser och skrattade åt. Nu märkte han att han hade tårar i ögonen och han dolde plötsligt ansiktet med händerna och började snyfta.”

Det är en reaktion som kan liknas vid hur ett litet barn kan bete sig på julafton när det fått den söta dockan eller den radiostyrda bilen. Små barn är egentligen ett slags psykopater, de är programmerade att bara tänka på sig själva och strunta i andra. Det kan vara deras chans att överleva.

Empati kan inte läras med mindre än att man prövar att sätta in sin egen person i en drabbad människas ställe. Genom uppfostran lär sig barn småningom att tänka på andra och föreställa sig deras situation.

De får ett överjag, ett samvete.

Men barnet finns kvar i oss hela livet. “Barnet är mannens fader” skrev William Wordsworth. Innerst inne är vi alla samvetslösa egoister som bryr sig om sig själva och struntar i andra. Det som (förhoppningsvis) gör att vi inte är några fullblodspsykopater är att vår egoism bromsas av vårt överjag.

Blir överjaget för starkt plågas vi mer eller mindre av ett malande samvete.

Tom Ripley drabbas aldrig av något sådant, han är som titeln på en av böckerna lyder: En man utan samvete.

När jag 1967 introducerade den odräglige antihjälten Jöran Bundin i den svenska deckaren ställde sig kritikerkåren i stort helt oförstående och Bo Lundin skrev för Biblioteksbladet: “Avsaknaden av en detektiv värd namnet känns en smula störande.”

Enligt den reaktionära deckarsynen skulle personerna i böckerna och då särskilt detektiverna, vara trivsamma människor att umgås med i fåtöljhörnet och hängmattan. Varför godtar man då som läsare den hänsynslöse mördaren Tom Ripley och trivs i hans sällskap?

En förklaring kan vara att det är skönt att identifiera sig med någon som tar för sig och njuter av livet utan att sedan drabbas av dåligt samvete. Det är som att åter få bli ett litet älskat barn som gör som det vill utan minsta eftertanke.

För min egen del tycker jag att böckerna om Tom Ripley hör till det mest underhållande som överhuvud taget finns att tillgå. Vilken förklaringen än kan vara, så har Patricia Highsmith en magisk förmåga att få sina figurer att leva och intressera och sina miljöer att kännas verkliga. Trots att jag läst de nu utgivna böckerna åtminstone en gång tidigare slukade jag dem som en unge sitt lördagsgodis och precis som den där ungen, ville jag sedan ha mer.

Jag plockade ur min Highsmithsamling fram Tom Ripley igen! (The Boy who Followed Ripley) som i Britt-Marie Bergströms översättning kom på Spektra 1981. I den är det en ung och trevlig amerikansk pojke som uppsöker Ripley. Det visar sig att han är på flykt undan helt hänsynslösa kidnappare.

Min fascination fortsatte. Och jag är avundsjuk på alla som nu har en stor läsupplevelse framför sig. Drygt 800 sidor Ripley. Bättre kan det knappast bli!

JEAN BOLINDER

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22