MÖRKERMANNEN

Aug 24th, 2009 | By | Category: 2009-4, Recension

Omslag till Mörkermannen

Av Unni Lindell
Mørkermannen 2008
Översatt av Margareta Järnebrand.
Piratförlaget 2009

Ibland undrar jag om det pågår någon sorts tävling mellan kriminalförfattare om vem som kan skriva den längsta romanen. Det här är ännu ett exempel på en bok som vunnit på att kortas av och därigenom blivit tätare.

De första drygt 100 sidorna utmärks av en hoppig berättarstil, berättelsen flyttas från en person till en annan efter bara någon sida, som snabba klipp i en film. Detta skapar en falsk känsla av högt tempo.

Jag vill gärna tycka om, sympatisera, med någon eller några av personerna i en roman. Här gillar jag ingen. Cato Isaksen borde gå på ledarskapskurs. Och den unga polisen Marian Dahle har en del goda egenskaper, hon drivs av en stark vilja att nå resultat, att lösa brotten. Men för att nå sitt mål använder hon rent  brottsliga metoder. Hur kan hon tro att hon (eller Oslopolisen) ska få hjälp från Sverige i fortsättningen, när hon på besök i Värmland stjäl de handlingar hon anser sig behöva? Att ursäkta sig med den tröga svenska byråkratin duger inte.

Handlingen börjar med att en kvinna faller från en balkong och avlider. Olycka, självmord eller mord? Detta  dödsfall leder till att polisen  upptäcker att personer som är intressanta i den aktuella utredningen förekom också i ett tidigare mordfall. Trots att man aldrig hittade ett lik fälldes en man för mord och har nu avtjänat sitt straff.  Han blir misstänkt även denna gång. En ung kvinna försvinnr från den campingplats fär hon arbetat. Är hon mördad?

Det som i någon mån försonar mig med historien är knorren på slutet. Där påminner Lindell om novellkonstens mästare Maupassant och Maugham.

BENGT HEURLIN

Unni Lindell. Foto: Lisbeth Michelsen

Unni Lindell. Foto: Lisbeth Michelsen

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22