MORJÄRVMANNEN OCH SÄPO

Aug 10th, 2011 | By | Category: 2011-8 aug, Recension

Omslag till Morjärvmannen och SäpoAv Karin och Sanfrid Eriksson
Hjalmarson & Högberg 2011
ISBN 978-91-7224-141-1, 318 sid

När Sanfrid Eriksson, då 56 år, hösten 1976 greps i lappländska Morjärv och anklagades för spioneri blev det väldig uppståndelse i alla media. Press och TV, som enbart hade åklagarens version att gå på, jämförde ”Morjärvmannen” med Stig Wennerström som sålde ut Sverige till ryssarna. Det visade sig att Säpo intresserat sig för statistikinsamlaren och tusenkonstnären Eriksson i 20 år. Han hade rest till Sovjetunionen ett par gånger, han hade berättat otroliga skrönor för ortsbefolkningen, han var ute om nätterna och – det värsta av allt – han tycktes ha fått pengar utan att utföra något hederligt arbete.

Eriksson anhölls och förhördes grundligt men hade adekvata svar på frågorna, något som visserligen åklagaren avvisade, men pressens avoghet mot den anklagade vände och viss granskning av makten skedde. Ledare och artiklar ifrågasatte de hemligstämplade bevisen och efter en månad släpptes Sanfrid som hela tiden hävdat att han varit förföljd av Säpo.

Karin ErikssonNu har Karin Eriksson, änka efter Sanfrid som avled 1990, gett ut en bok med familjens version av händelserna och hennes kamp för att få fram sanningen – eller kanske den sanning som hon och barnen anser sig inneha rätten till.

Året efter gripandet började Karin och maken föra anteckningar om de Säpos bevakning och de händelser som ledde fram gripandet, förhören och det slutliga frisläppandet. Men det skulle ta tid att få manuskriptet klart. Säpos hemliga material låg i sitt valv och myndigheterna höll på det i 32 år. Först efter fem ansökningar fick den då 78-åriga Karin, änka sedan arton år, tillgång till det material hon ansåg sig behöva.

Det visade sig att säkerhetspolisen spanat länge på hennes make och, troligen i frustration över att inte hitta bevis för sina antaganden, satte igång att konstruera en spion för att visa att de inte varit ute på hal is hela tiden.

I Karin Erikssons manuskript finns också det som Sanfrid skrivit efter frisläppandet. Det är en djupt ironisk berättelse om hur han med vetskap om att vara bevakad fått lust att driva med sina förföljare, vänt eller dolt bilen för att sedan själv följa efter Säpomännen. Knappast en klok åtgärd eftersom den kan ges andra tolkningar.

Det är om dessa tolkningar, som Karin ser som förbittrande osanningar, hennes text i stort handlar.

Den som letar kan hitta drag av rättshaveri i hennes envishet men den märkliga karusellen hade det goda med sig att Säpo tvingades ändra strategin när det gällde att bevaka misstänka medborgare.

Om man i någon mån vill försvara Säpo går det att hävda att samhällsklimatet under det kalla kriget var annorlunda än nu. Misstänksamheten mot Sovjet (och kommunismen) har förhärskande och de som avvek från gällande mönster fick ögonen på sig. Angiveri frodades och statens hantlangare drog nytta av detta.

Karin Erikssons bok är givetvis en partsinlaga – vilket inte betyder att den är osann – och dessutom ett stycke historia från förra seklets senare del. Författaren berättar ”allt” men ur den egna synvinkeln eftersom säkerhetstjänster mycket sällan kommenterar vad den gör, har gjort eller tänker göra.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22