MORD, MIN SJÄL

Mar 13th, 2010 | By | Category: 2004-4, Recension

Av Bunny Ragnerstam
Corona 2004

Så var cirkeln sluten, efter 32 år. Så länge sedan är det som Bunny Ragnerstam debuterade med en deckare, skildringen Brottet som kom bort, med händelser som utspelar sig i Helgestad, en lätt maskerad Kristianstadmiljö.

När han nu återkommer på deckarparnassen med Mord, min själ, har han, liksom författaren själv, lämnat Kristianstad och flyttat handlingen till Malmö. I bokens centrum står nyligen frigivne fången Larry Jansson som i jakten på polaren Palle Qvist hamnar i en soppa av mord, pillerhandel och ekonomiska vidlyftigheter. Poliserna är många, men främst är det förre fotbollsidolen, polisinspektören Verner Vernersson, och den kvinnliga polisen Carina Wiklund, som slutligen nystar upp härvan.

Deckaren är skriven i en hårdkokt stil, utan att överdriva vålds inslagen, med ett stänk av det som amerikanerna kallar ”dirty realism”. Mina omedelbara associationer går till Raymond Chandler eller i Sverige, genrens utmärkte företrädare Kjell E. Genberg.

Ragnerstam rör sig främst i de fascinerande kvarteren, med utslagna, prostituerade och invandrare, kring Möllevångstorget och sommarvärmen är tryckande. Men den riktiga känslan av Möllan tycker jag inte att författaren lyckas förmedla, trots, eller kanske på grund av, alla gatunamn som oförtröttligen refereras. Demonstranterna som skanderar mot fastighetshajarnas ”kapitalism” vid Möllevången känns också som hämtade ur en annan tidsepok.

Bunny Ragnerstam har i en intervju i Kvällsposten (25/8) berättat hur noggrant han gjort researchen inför deckaren och det polisiära arbetet är ambitiöst tecknat med säkerligen alldeles korrekta och moderna spaningsmetoder i databaser och arkiv, eller i beskrivningar av ammunition och skjutvapen. Skildringarna av Malmö miljöer är också precisa.

Därför förvånar det mig att Bunny, som tillbringat en stor del av sitt vuxna liv i Kristianstad, redan i första kapitlet slarvar (?) med fakta om sin gamla hemstad. Larry Jansson släpps ur fängelset och åker sedan buss i tio minuter till järnvägsstationen. Vilket fängelse undrar den lokalt bevandrade läsaren? Är det Kristianstad-Centrum så kan Larry med fördel promenera på fem minuter, är det Vä-anstalten tar bussen minst 25 minuter. Och dessutom, när Larry väl kommit till stationen så konstaterar han att den ligger bredvid kyrkan. Mitt emot, tror jag de flesta Kristianstadsbor skulle ha sagt.

Dessutom förskräcker mig den skånska som Ragnerstam ibland använder sig av. Jag förstår inte varför vissa dialoger förstärks med en skånska som jag bara kan tolka som syftande till att höja töntfaktorn hos de inblandade. Den halvdanska i transkriberad form som emellanåt också talas är även den irriterande pinsam.

Särskilt engagerande blir aldrig Bunny Ragnerstams comeback på deckarscenen. Jag får istället upplevelsen av en teaterfars med mycken spring i dörrar.

Läs hellre hans fina svit om svensk arbetarrörelses framväxt, eller de riktigt bra böckerna under samlingsnamnet ”En svensk tragedi” om den lilla bruksortens fotbollsspelare och uppkomling Bertil Landeståhl. De är riktigt bra.

PER ERIK TELL



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22